Zilch

Jag har tagit ett beslut

2009-02-11T00:29:00.002+01:00

Jag börjar om. Någon annanstans. Det här går inte längre.
Min paranoia bara växer.
Men blogga behöver jag tydligen fortfarande.
Orkar inte fundera över varför.

Och det här kanske kommer låta skumt men hur anonym jag än vill vara på mitt nya hem så har jag nu makten att välja. Så vill du flytta med mig? Skicka ett mail så berättar jag var jag bor.

Ta hand om er därute.

Älskar fortfarande

2009-02-10T21:07:00.002+01:00

Fortfarande inte helt frisk.

Fortfarande fruktansvärt fattig.

Fortfarande inne på mitt nya liv.

Har haft besök och viss blev det en del äkta skratt. Och även en skräckfilm som jag till slut mådde illa av efter jag hoppat runt i sängen i en och en halv timme så min kompis fick sjösjuka. Så skräckfilmer och jag går fortfarande inte ihop. Nu vet jag det.

På gruppen idag var det riktigt jobbigt. Alla var delaktiga och många dolda saker som berörde alla kom fram. Livsavgörande för många. Lite av det vi diskuterade fick mig att vilja sätta lås på bloggen. Jag vet inte längre vem som läser och tycker det är obehagligt. Jag vill vara min egen. Jag vill inte ha detta som kommunikationsmedel för mina vänner och min familj att de ska se hur jag mår. Inte nu. Eller så ska jag helt enkelt sluta skriva här. Vi får se.

Jag trotsade febern idag efter att ha suttit i två timmar och affirmerat; jag är frisk, jag ska träna och jag är SÅ taggad!!!Och det gick skitbra! Nu är jag helt slut men det gick så jävla bra!

Idag har jag också sörjt. Honom. Läst och raderat gamla sms. "Jag älskar dig, jag saknar dig, jag längtar efter dig, jag är stolt över dig, jag är glad om du är glad, du är fantastisk, underbar, snygg, du får mig att må bra, det finns ingen som du bla bla bla...."
Och även efter någon av gångerna jag har brutit kontakten; Jag kan inte släppa dig, bara låta dig gå....
Nämen ser du det gick ju hur bra som helst! Men jag är inte arg. Bara sorgsen. Och jag saknar Honom så fruktansvärt mycket. Jag trodde inte det var möjligt. Men jag har fått några tips av en kär vän som jag ska testa, tackar tackar.

Ikväll ska jag affirmera: Jag är frisk jag är frisk jag är frisk.
på alla sätt..........

Söndag

2009-02-08T21:02:00.002+01:00

Feber, huvudvärk och göra saker för andra dag. Jag gick och tränade i alla fall, kanske inte mitt smartaste beslut men jag tar hellre att jag känner mig slapp lite längre än att ha paniken över att inte träna. Äh, jag vet inte. Jag vet bara att jag måste köra på och jag vet att man ska vara stilla när man inte mår bra men det går inte. Ångesten är ett värre sällskap. Och. Jag känner mig rätt övertygad om att min kropp har haft denna feber fram och tillbaka i veckor. För det är inte mycket men jag mår som jag gjort hela tiden, med svettningar, frossa och huvudvärk. Och jag kan inte sluta träna nu, så är det bara. Jag har mål nu. Som måste uppfyllas.

Jag vet inte om det var något speciellt med denna natt men min mobil ringde konstant. Ok, fylleringningar, det är något av min standard en blöt kväll. Inte så charmigt, håller på att försöka lära mig att inte plocka upp mobilen på fyllan men ja, det händer. Och det händer andra. Men det är sällan FEM andra personer fylleringer samma natt. Till samma person det vill säga. Och det var då jag. Hm.... Mellan signalerna i natten drömde jag om en gammal pojkvän, har säkert nämnt honom tidigare. Han betydde mycket för mig. Han var äldre, jag hade ingen aning om vem han var innan vi möttes på en nyårsfest, han var smart, musikalisk, rolig och konstigt nog förälskad i mig. Han var och är en fantastisk man. Och jag betedde mig förjävligt mot honom. Jag tror inte jag har varit så svinig mot någon annan. Jag fick betala för det.
Men han var i alla fall med mig inatt i omgångar och jag fattar inte varför. I drömmen flög han hit för att träffa mig. Plötsligt var vi i stan med "gänget" som tillhör honom och jag fick arga blickar av de andra att han kommit hit för att träffa mig igen, han pratade om hur besviken har var på mig, nästan samma tal som han körde för 6-7 år sedan och sen strulade han med en annan tjej och flög iväg igen.
Är det för att det är samma "gäng" jag ska träffa på fredag? Är det för att igen straffa mig, för att visa att jag inte är värd kärlek? Efter vi bröt upp beslutade jag mig för att aldrig mer vara otrogen. Jag gjorde det mot honom, han förlät mig och jag gjorde det igen. Har det något med Honom att göra? Försöker jag visa mig själv att det är hopplöst, förgäves, att jag inte är värd det? Jag vet inte. Eller var det bara feberdrömmar?

Skit samma. Jag har i alla fall träffat vännerna idag och ska imorgon möta upp en av dem i stan halv nio och sedan ska hon bo hos mig till tisdag. Det kommer att gå bra. Jag orkar egentligen inte men det kommer att gå bra. Jag är bara så trött.... Och saknar Honom..... Fan.

Han - en sista gång. Förhoppningsvis

2009-02-07T20:53:00.003+01:00

Jag åkte hem till Hans vän idag ändå. Hela vägen hem till mig var som ett bildspel av Hans och min tid ihop. Det var hemma hos Hans vän vi sov tillsammans första gången igen. Han och jag. Den tryggheten jag upplevde för första gången i mitt liv då var helt underbar. Jag försöker varenda dag att hindra Honom från att komma in i mitt sinne, eller ta över det rättare sagt. Jag trodde bara inte att det skulle vara så fruktansvärt svårt. Jag låtsas hela dagarna, kämpar för att inte tänka på vad jag förlorat men i min ensamhet så översköljs jag av minnen, och minnen som aldrig kommer bli minnen. Jag saknar Honom så mycket. Jag vet att jag måste gå vidare, jag vet att det aldrig kommer bli Han och jag, men min hjärna verkar ha fruktansvärt svårt att ta in det. Hur mycket jag än låtsas om att jag har glömt Honom. Kanske jag kan låta bli att skriva om Honom nu. Om jag öppet erkänner hur hemskt, förtvivlande, hopplöst allt känns utan Honom kanske jag kan gå vidare. Min första stora kärlek. Som jag inte har en aning om hur jag ska kunna sluta älska och glömma. Hur gör man? Hur gör andra?

Drömtydning

2009-02-07T14:17:00.001+01:00

Så fånigt och klichéartat men jag kunde inte hålla mig och vill självklart dela med mig av det överraskande (NOT) resultatet på mitt drömtydningstest.

"En smygande känsla av att vara övervakad. Ständigt en press på att behöva prestera och att tävla för att bevisa sina färdigheter, antingen i karriären eller i din personliga relation. Du brottas med en känsla av osäkerhet, hjälplöshet och utan support eller förankring från omgivningen. Du bär på en känsla av att det är något som du missar i ditt liv. I vissa situationer känna du dig sårbar och utsatt, kan vara kopplat till din kropp. Finns det en rädsla inom dig att det är något i din kropp som inte fungerar som det ska? Någon värdefull aspekt av ditt liv är i riskzonen."

Mentalisering

2009-02-07T13:18:00.002+01:00

Hela min kropp är i uppror. Jag känner mig stelopererad och har feber. Var det yogan? Att jag har tränat utan uppehåll? Eller beror det på min kamp om livet och att glömma det jobbiga? Min dagsplanering blir i alla fall raserad och nu efter paniken har lagt sig så kunde jag tänka om. Ok, världen går inte under om du inte kan träna idag. Världen går inte under för att middagen blir inställd. Jag kan läsa. Lyssna på musik. Dricka mycket vatten. Jag kan försöka ta mig ut på en promenad senare. Tar jag det lugnt idag kanske jag kan träna imorgon.

I vilket fall som helst så handlar det om att inte falla platt till marken för att planerade saker inte går att genomföra. Ibland blir det så och livet fungerar så. Det går inte alltid som man vill. Det gäller att tänka om, att hitta motivation i något annat. Det vet jag och de flesta andra. Det gäller bara att handla utifrån det också.

Under natten, de stunder jag har sovit har jag drömt om krig, där jag var deltagare i högsta grad och strateg. Och jag tyckte om det. Att döda motståndarna, att lösa vapenbristen (vi slängde frysta köttpaket mot fienden och det fungerade utmärkt. Även linjaler) och att se till att våra spanare inte blev upptäckta. Det var blodigt och väldigt realistiskt, trots våra skrattretande tillhyggen.
Denna dröm varvades med en annan då jag hade en diskussion med en vän som nu arbetar som lärare och har familjelycka med barn, hus och hela paketet. Hon ansåg att jag inte ansträngde mig nog i skolan, jag måste arbeta mer, bättre, skriva bättre arbeten etc. Hon såg ner på mig. Ordentligt. Jag tror inte hon gör det i verkligheten, och jag tycker väldigt mycket om henne även om vi inte setts på länge. Så jag tror det handlar om mitt sista arbete på gymnasiet då jag blev totalsågad av min lärare som påstod att jag snott det från nätet, för det var alldeles för bra. Det var ett litteraturarbete om Dan Andersson som jag alltid varit svag och i ett av mina favoritämnen, svenska där jag fått mestadels MVG;n på det jag gjort. Jag blev förbannad och gjorde inget åt det utan gick ut gymnasiet utan fullständigt betyg pga av att jag inte kunde hantera hennes kritik.

Det fanns även en tredje dröm... Som jag inte ens vill kännas vid. Det ringer på dörrklockan och vem tror ni står utanför? Han. Och jag vet inte hur jag ska bete mig för jag är ju så arg och sårad fortfarande och vet inte riktigt vad Han vill. Bakom Honom står Hans vän. Han vill komma in och jag frågar om Hans vän och får till svar att han kan stanna utanför. Då vaknar jag. Det var för jobbigt. Jag gör ofta så, väcker mig själv ur drömmarna. Och när jag ser vad klockan är på mobilen så ser jag att Han har skickat sms. Fyllesms är jag helt övertygad om eftersom tidpunkten för skickandet är sen och det var fredag. Så det är inget att lyssna på.

Så nu ska jag lägga mig skönt på sängen med bekväma kläder som inte gör ont på kroppen och läsa. Bara läsa och njuta. Och dricka vatten. Och vara nöjd med det.

Det svänger.....

2009-02-06T21:33:00.002+01:00

En otroligt rastlös dag.
Vill inte tänka, vill inte sitta hemma.
Är så sugen att göra slut på mina två sista hundringar och bara dra ut på ankaret och ha dökul.

MEN.

Jag har varit på yoga i 75 svettiga, fokuserande och mycket komplicerade minuter.
Och det var precis efter psykologtimmen då jag var rätt irriterad, kall och hård så det var nog en bra avslutning på förmiddagen. Det kommer bli en bra rutin och en stor utmaning. Att andas. Andas. Andas. Jag hade ont i hjärttrakten under hela passet, det gick bara inte att djupandas förrän de sista minutrarna och då höll fördämningarna på att brista. Mycket irriterande.
Att tårarna rinner efter ett combatpass på sista katan det gör inte så mycket eftersom jag svettas enormt och då syns det inte. Men att brista ut i hysterisk gråt i ett rum med tända ljus, 10 andra kvinnor och fågelkvitter tror jag skulle noteras. Måste lära mig behärskning.

Jag vet att jag beter mig hårt och kallt nu. Jag vet varför. Och det får räcka så. Jag gör vad jag kan för att må bra, för att gå vidare med mitt liv och bli glad. Då måste det till lite styrka.
Så på morgondagens agenda står det styrketräning. Stenhård. För att nå mitt armhävningsmål måste det till lite extrafokusering. Sen var det ju den där middagen imorgon. Fick sms idag om förhoppningar att jag ska komma. Och ja, det vore väl en utmaning i sig. Känna två personer, troligen känner jag fler men jag kör med säkra kort och förbereder mig på en självsäker, glad och rolig zilch imorgon! Och en utmaning i sig är att vara nykter samtidigt.... Attans.

Pratade med Hans vän idag som sa att jag troligen kunde komma förbi honom imorgon kväll och genast kom lättnadskänslan, å nej, då kan jag inte gå på middagen... Men, det är ju nya tag nu och jag kan åka hem till honom en annan dag. Och att bli påmind om Honom genom att träffa Hans vän, även om det handlar om sekunder, kan jag gott skjuta upp.

Och ankaret... Jag blev medbjuden att gå ut nästa fredag av en gammal vän från byn efter att han kryssat över östersjön och då finns det hopp om ankaret! Och jag SKA med. Även om det är med en grupp människor jag är lite osäker på vad som sägs om mig bakom ryggen på mig, men vad fan, han som bjöd med mig är totalärlig och vi har haft våra diskussioner så det är ju han jag är ute med och då kan jag vara glad! Strunta i vad som sägs sedan, för de har redan snackat så mycket om mig att allt är nog redan sagt. Och det är dom som snackar, inte jag. Så jag ska bara ha roligt! Dagen innan alla hjärtans jävla dag. Jag hatar att den påverkar mig. Nu sjönk humöret igen. Fan. Men vem vet, kanske fixar jag en dejt på utekvällen, jag som aldrig dejtar.... DET vore en utmaning! Verkligen.... Men man vet aldrig vad som händer och ser man positivt på det hela kan det inte bli annat än bra! (Ja vet, jag kräks också på mig själv snart....)

En liten hemlighet om hur mycket jag kämpar med min duktighet och nya liv....
Tandtråd. Med en mamma som tandhygienist borde jag ha tandtrådat hela mitt liv. Men som den person jag är blir det raka motsatsen efter alla år av adekvat tandtjat.
Och nu, i mitt nya liv, där jag fyller 28 om tre månader, har jag börjat använda tandtråd.
Inte för min tandhälsa utan för det är en ny utmaning och andedräkten blir betydligt bättre. Som är på minus 100 som rökare. Så nu kanske jag kan andas på elefanter utan att de kolar vippen i alla fall. Mitt mål är att kunna andas nära, med en annan människa...

Jag kom på en dröm till som jag faktiskt haft i många många år. Att dubba film. Det har jag också kollat upp flera gånger hur man tar sig för, men aldrig vågat ta steget. Jag älskar ju att berätta sagor, och har nog aldrig kunnat göra det på ett normalt sätt. Det är inlevelse på enormt barnslig nivå, men kul! Jag kommer ihåg hur jag alltid kollade på eftertexterna på disneydags vilka som var med och dubbade när jag var mindre. Senast jag kollade upp hur man gjorde måste vara ca tre år sedan, för jag har kvar sidorna i mina favoriter på datorn kom jag på nu. Hm....

Hm.. nu har jag faktiskt lugnat ned mig lite, skönt. Då kanske jag klarar natten utan piller, DET vore en utmaning! Eller, jag kanske inte borde sova alls. För den lilla, svettiga, mardrömsfyllda sömn jag får är inte välgörande någonstans. Och underligt nog känner jag mig starkare ju mindre sömn jag får. Och när jag ändå är inom sömnämnet kommer ännu en bekännelse. På söndag ska jag byta sängkläder. För då kommer vännerna och ska använda min säng. Jag har inte bytt sedan Han var här. Herregud så fånigt, och lite äckligt. Men jag har inte kunnat. Det var sista gången Han låg i min säng och det var sista gången vi var tillsammans. Och ja, mycket töntigt har jag tänkt att det finns en liten bit av Honom kvar så länge jag inte byter sängkläder. Tack gode gud för att jag får besök, annars hade det väl aldrig blivit av. Tandtråd använder jag men byta sängkläder, aldrig! Fräscht.... Men, det är bara att se det positivt, det kommer bara att hjälpa mig att glömma Honom. Och öppna överkastet för en ny kärlek månne? Man måste vara öppen i sinne och säng!

Mitt sista erkännande för dagen får tolkas genom dessa ord.

Vi är aldrig så försvarslösa mot lidandet som då vi älskar.

Aldrig så hjälplöst olyckliga som då vi förlorat föremålet för vår kärlek.

Eller när vi förlorar dess kärlek

Lite lite panik i stugan

2009-02-05T19:45:00.002+01:00

På banken idag frågade kvinnan; och hur har du tänkt överleva denna månad?
-Jag har köpt havregryn....

Men allt som allt hittade hon några vägar att underlätta min ekonomi även om hon inte kunde trolla fram mer pengar denna månad. Så att gå till banken och få ekonomisk rådgivning sparar faktiskt in pengar. Hur oekonomisk du än är. Jag tror att huvudsaken är att du visar att du vill ändra ditt betende och ta ansvar för din framtid. Vilket är lite läskigt för en lätt självmordsbenägen kvinna som jag.
I ärlighetens namn har jag ingen aning om hur jag ska överleva denna månad. Pengarna kommer inte att räcka. Satans toastol, satans sjukhusräkningar, satans tv-licens, satans alltihop. Jag som verkligen har sett till att förbättra min ekonomi är mer illa ute än jag någonsin varit. Men jag tänker inte låta det komma åt mig. Det är bara att träna och dricka mycket vatten. Och röka mycket mindre, men det gör jag redan.

På jobbet fick jag blommor och presenter från barnen och deras familjer, så gulliga. Var där hela eftermiddagen. Efter att intagit några sobril så gick det lätt som en plätt!

Så länge man håller igång går det bra. Aktivitet hela tiden. Min helg är tom. Dötom. Imorgon är det kamp hos psykologen och sedan ska jag pröva på den där yogan. När jag är duschad och klar är klockan 12.00. Jag har redan tvättat. Jag har damsugit. Jag har sparat lite disk i och för sig, det tar nog hela 5 minuter. Sen då? En heeeeel, tom, mycket fattig helg. Jag har böcker, men även där tappar jag fokus och då är det ofta tankar på Honom som avbryter min mycket ansträngande koncentration. Jag blir ledsen, förbannad och full av längtan. Så börjar jag läsa igen och så börjar det om igen.

Så. Hur ska jag ta mig igenom helgen och bibehålla mitt påtvingade livsförsök?
Jag kan träna.
Jag kan läsa.
Jag har tre osedda filmer.
Jag kan promenera.
Jag är bjuden på middag på lördag men då är det ju en flaska vin som ska med till värdinnan och sedan är det rockkväll på bowlinghallen. Pengar pengar pengar...
Jag kan ringa Hans vän för att fixa en sak, nu när det finns en massa tid.
På söndag kommer vänner från dalarna. Som såklart vill hitta på något som kostar pengar.

Jag behöver hjälp. Jag behöver vara aktiv för att inte tänka, för att lyckas med mitt NYA FANTASTISKA LIV. Jag vill ut, ut och träffa nya människor, lyssna på bra hårdrock, vara glad och nyfiken. Jag vill såklart träffa mina vänner också men i denna stad är det svårt att umgås utan pengar. Jag HATAR pengar. Men jag måste aktivera mig, på något sätt. Orkar inte tänka mer än jag behöver på vad jag förlorat. Och om jag är ensam tänker jag. Herregud, nu babblar jag bara, försöker komma ur den onda cirkeln. Hm.... Förslag? Någon?

Drömmar

2009-02-04T19:27:00.002+01:00

När jag promenerade igår funderade jag på mina drömmar. Alla de jag haft i livet. Inte vad jag vill bli, vill göra - utan drömmar. Jag har haft många. Och så kom jag att tänka på om jag radar upp dem kanske jag får syn på något jag glömt, något som fortfarande finns inom mig. Om jag nu SKA lyckas och vara FRISK i september då min behandling avslutas och jag SKA vara redo för ett fulltidsjobb eller vad det nu blir. Och jag är faktiskt inte oroad. Kanske dippar jag mer kanske inte, det värsta som kan hända är att jag dör och för mig är det fortfarande inte särskilt skrämmande. Och vad jag än kommer ge mig i kast med om två månader så är jag inte heller ett dugg oroad. Om det inte är exakt samma jobb, DÅ kommer jag att avlida. För jag VILL jobba, jag VILL tjäna pengar, jag VILL lära mig nya saker och jag VILL bli utmanad.

Så, här kommer en lista på Zilch´s DRÖMMAR i livet.

Den största och absolut första är att få uppleva kärlek. Sedan jag var väldigt ung har jag hoppat på K-brunnar och varenda gång en stjärna fallit på den mörka himlen har drömmen om att få uppleva Riktig Kärlek ringt i mitt huvud. Jag bedömer att den drömmen har slagit in. Nu är det kanske dags att stampa på alla de A-brunnar jag med hjärtat i halsen har undvikit i så många år. AVBRUTEN KÄRLEK. Men vågar jag utmana ödet, kanske förlorar jag en framtida kärlek om jag stampar för hårt. Hm.... Vidskeplig och barnslig men totalt ärligt.

Jag har alltid drömt om att kunna segla och ha en egen båt. Jag har till och med kollat upp en stor skepparexamen man kan ta i Kalmar.

Då kommer vi till platser att bo på. Jag har en underlig förkärlek till Kalmar, Umeå och Malmö.
Jag har varit i Malmö. Vet ej varför de andra platserna. Men jag vet att när jag drömmer om att flytta så är det alltid till ett ställe där jag inte känner någon. Jag vill inte känna någon. Det är då man kan utvecklas. Tror jag i alla fall.

Jag har alltid drömt om en stuga i alperna. Och en vid havet.

Jag har drömt om att bli bäst i slalom, ju-jutsu, bänkpress, fotboll, hockey, triathlon, simning, boxning, ja all kampsport. Och säkert varenda sport jag någonsin prövat på... Det jobbiga är ju att jag alltid måste vara/bli bäst och STARKAST. (Jag har en konstig fetish för styrka) Annars kan jag lika gärna lägga ned. Fast slalom är nog den stora vinnaren i sportdrömmarna.

Jag har drömt om att bli professor, statsminister och sopgubbe. Jag har i många år drömt om att arbeta med ungdomar som hamnat snett på olika vis. Men jag har alltid känt att något måste rättas till hos mig själv först, innan jag kan hjälpa andra. Jag har drömt att bli skidlärare, personlig tränare, vakt och ja just ja, ville jag inte bli polis när jag var liten? Hm.... jag tror det.

Jag har drömt och satt igång olika projekt som temafester, träningsprogram och hur man underhåller sig i en liten by. Det finns på papper i alla fall...

Jag drömmer om att leka mer, utforska världen. Utmana mig själv. Bungiejump, fallskärmshopp, dyka med hajar (fy satan för hajar), farliga pister, segla i full storm när jag seglar jorden runt, resa själv (jag skulle aldrig kunna resa med någon och någon vill nog inte resa med mig), överleva på en öde ö, ja vad som helst! Jag tackar inte nej till en utmaning.

Jag drömmer om alla konserter jag vill gå på, festivaler och ännu fler rockställen. Jag har drömt om att bli en Rockstjärna!

Jag har alltid drömt om att studera på universitetet. Jag lider av min stora okunskap, det finns så mycket att lära att jag nästan faller ihop av utmattning för jag kommer aldrig hinna lära mig.

Drömmar om att utvecklas, att lära sig, att bli bäst tillsammans med en stor portion rädsla för att misslyckas. Men jag måste nog tillägga att jag aldrig drömt om att bli rik. Visst har tanken slagit mig i dystra stunder och visst kan det behövas stålar till mina drömmar men pengarna har aldrig varit viktiga. Och kanske har jag glömt en del, kanske är det undermedvetet men just nu är detta ärliga drömmar jag haft och som jag lyckades skrapa fram under hjärnbarken. Nu får vi se om det händer något i min hjärna.

Jo, en sak har faktiskt hänt redan. Jag har möte med banken imorgon för att få hjälp med min miserabla ekonomi. Eller kanske inte just ekonomin utan hur jag ska lyckas tänka om och lyckas med den istället. Och imorgon är det dessutom dags att säga adjö till mina små underbara änglar med lite glass. (som jag är emot, men jag har inte råd att vara nyttig till 18 barn just nu) Och sen är det combat på kvällen och jag SKA fanimej ta alla armhävningarna ordentligt, inte på tå, det dröjer nog men ordentliga riktiga armhävningar på knä! Hur riktiga dom nu är.....

Jag har dock ett problem. Eller inte ett kanske. Min kropp. Den är helt ur spel och har varit det ett tag. Jag har fortfarande frossa dygnet runt, trots att jag sitter i ett varmt bad eller tränar. Tillsammans med frossan kan jag svettas ned en tröja så att den blir ordentligt fuktig. Jag har fortfarande yrsel/svimningsattacker när jag anstränger mig det minsta. Jag sover mindre och mindre. Är nere på tvåtimmarsnätter nu igen. Trots en hel del lugnande och min Seroquel. Jag kan inte ta sömntabletter som hjälper som högst en timme för då blir det totalt omöjligt att träna dagen efter. Om jag tar stesolid eller sobril när jag ska ut bland folk klarar jag mig från svettningarna och frossan. Men det räcker inte med ett litet piller...
Och så är det några saker till. Men det får vara så länge, jag ignorerar och hoppas på att allt går över snart. Det måste gå över. Om jag anstränger mig mer så är jag helt övertygad om att det gör det.

Jag kan inte låta bli att tänka på Honom. Hur Han missar mitt återtåg till livet. Hur jag önskar att Han skulle se mig nu istället. Jag har lite Go, lite drivkraft. Jag vill berätta för Honom om allt, jag vill få Hans glädje och stolthet, jag vill att Han ska gå bredvid mig och att vi tillsammans ska lösa problemen som kommer i vår väg. Attans, nu babblar jag iväg om Honom igen, jag tyckte jag hade lyckats så bra. Det är bara att glömma nu pinglan, det är över. Ö V E R.
Gå vidare och bli lycklig på egen hand och vem vet, kanske finns det en riktig MAN därute som min kropp upptäcker kärleken i igen. Nej, jag skippar A-brunnarna, det är för riskabelt...!

Att älska

2009-02-03T19:03:00.000+01:00

Jag saknar Honom. Så att det värker. Det var egentligen ingenting men ändå så mycket. För mig var det ett uppvaknande. Jag lärde mig att älska. Och att bli älskad.

Något som ofta avbryter mina tankar är våra intima stunder. Med Honom var det annorlunda. Jag var ren. Pånyttfödd. Rädd, osäker och stark på samma gång. Jag var känslosam. Närvarande. Och jag älskade. Som jag aldrig gjort tidigare.

Jag trodde verkligen jag hade älskat förr. Jag minns min mamma sa i mina "vilda" tonår något i stil med att jag inte visste hur det var, hur fint det var att älska med någon. Jag blev sur. Nu, 10 år senare, vet jag vad hon menade.

Och att inte längre få utveckla det, upptäcka tillsammans, känns så hemskt. För jag var novisen, rädd för vad som hände och vad jag kände men ändå förlorad i kärleken och hur en speciell mans hud kändes mot min. Det var oupptäckt mark för mig och jag fick bara se början av skogen.

När dessa tankar tar över mitt huvud så åtföljs de genast av svartsjukans - ilskans, nu älskar Han med henne...Jag hatar dem. Hatar hatar hatar. Jag borde kanske bara vara tacksam för de stunder vi haft.Men jag vill ha mer. Min kropp vill ha mer. Men det är över nu.

Jag fick smaka på frukten sen blev den förbjuden.

Jag SKA

2009-02-02T20:32:00.003+01:00

Använda mina vänner. Be dem om hjälp. Mina fina fantastiska vänner som funnits vid min tysta negativa sida hela tiden. Hur konstigt det än känns så ska jag försöka.

Promenera mer. Få tillbaka glädjen av sol, vatten, stjärnor, det som tidigare tillfredsställt mig.

Träna mer aktivt och målinriktat. Jag får äntligen på mig mina favoritbyxor från högstadiet och gymnasiet, innan jag blev stor som man så fint kallar det. Det är bara sista knappen som gör det lite trixigt. Det ska fixas. Jag ska även klara alla armhävningar på tå på combatpasset inom två månader. Tre minuter av armhävningar... men det SKA gå.

Dricka mer vatten och äta mer tidsanpassat. Även om det är gröt som gäller 25 dagar framåt så måste jag fördela det bättre över dagen.

Vilja sluta röka. Tänka mer på hur den blockerar min träning och att den dödar mig långsamt. Cigaretten är ingen vän som tröstar, hur mycket det än känns så.

Försöka ta kontakt med min familj.

Komma över Honom och vara glad för den tid vi har haft istället för att vara förbannad och otroligt ledsen.

Försöka ännu mer att hitta annan bostad. Mycket eftersom mitt kontrakt går ut i maj så det är nödvändigt.

Läsa mycket mycket mer, som jag brukar. Lära mig av det jag läser. Vara kritisk och närvarande.

Detta är mina mål under min två månader långa sjukskrivning jag har framför mig. Och de är realistiska. Grupp och jobb får vänta. Gruppen är ju aktuell hela tiden och jobben kan vänta.
Nu är det Jag Jag Jag. Som ska bli glad och en människa igen, för det är jag värd!

Fake it til you make it, är det som gäller nu mina vänner. Jag hoppas jag gör rätt...

Söndag

2009-02-01T20:29:00.003+01:00

Har fått fart på livet igen. På gott och ont. Nu gäller det att försöka ta tillvara på det.

Jag hade faktiskt kul igår. Miljön var varm och det var ju mina vänner, som funnits där under hela tiden. Kände mig omtyckt och närvarande. Det känns som om omvärlden försöker få fart på mig. Festinbjudningar, middagar, jobberbjudanden, vänskap. Eller så har mina ögon öppnats, jag vet inte.

Att jag sedan krashar ihop totalt när Han dyker upp i mina tankar är fruktansvärt jobbigt men jag antar att jag får leva med det, hur lite jag än vill det. Jag älskar Honom. Och att aldrig mer få säga det till Honom är så ofattbart att jag inte kan ta in det. Jag vet att jag är upp och ned i mina tankar om Honom men de måste komma ut, hur förrvirrade de än är. Jag försöker bara överleva det här. Och Han är fortfarande den som tar upp mest tid av mina tankar.

Men kanske har jag hittat tillbaka till omvärlden igen. Och kanske kan det hjälpa. Vi får se.

Men det är så enkelt att säga och så svårt att praktisera

2009-01-31T17:19:00.003+01:00

Han har kapat bort mig, det som Han alltid var så rädd för.
Ok, då är det bara att anpassa sig.
De nattliga drömmarna, hopppet som de ger, att Han ska fatta vilket misstag Han har gjort och komma till mig kan jag inte styra över.
Men de dagliga drömmarna, verkligheten, Den är jag herre över och nu får det vara nog.
Dags för utradering. Dags för nya drömmar och nya människor.
Sådana som vill mig gott, de som tycker om mig och som jag tycker om.
Kämpa lite extra, vara närvarande, hitta gamla och nya bekantskaper.
Jag ska ha ett bra liv och det är bara jag som kan påverka det.
Jag KAN älska, jag KAN längta och jag KAN leva.

Han krossade mitt hjärta, igen skulle man kunna säga.
Är man dum så är man.
Men jag måste måste glömma, måste gå vidare och ja, det hjälper att be Honom dra åt helvette 20 gånger per dag just nu, så jag tänker göra det.
Det är JAG som gäller nu.
Som fan.

777

2009-01-30T21:01:00.002+01:00

Man får det man förtjänar

Rättelse;

JAG får det JAG förtjänar

Känslostormar

2009-01-29T19:45:00.003+01:00

Vaknade med tårar i ögonen och svetten rinnandes efter kroppen.

Var till jobbet en sväng.

Följde med en vän till läkaren.

Åkte hem, försökte äta lite, frossa och hålla tillbaka tårarna.

Träning med frossa och yrsel.

Hem, duscha, försöka att inte tänka.

Läste många fantastiska mail som jag fått av föräldrarna på jobbet, lite gladare och mycket rörd.

Tomhet.

Tänk inte mer, du klarar dig bra utan Honom. Kämpa för fan.
Du klarar allt du vill.
Du klarar det.

Kärlek är vad kärlek gör

2009-01-28T20:25:00.002+01:00

Idag har det hänt lite grejer i mitt liv i alla fall. Avgörande eller inte vet jag inte än.

Jag har slutat på mitt jobb. Var dit idag och informerade alla om det. Och det känns otroligt bra. Nu ser jag en liten ljusning därframme. Tid för utveckling, för nya utmaningar och ett nytt liv, vad det än blir. Har idag fått flera olika erbjudanden som är mycket smickrande och tilltalande. Och de finns där när jag är redo. Eftersom jag är heltids sjukskriven två månader till finns det tid för eftertanke.

Gruppen idag var tyvärr som vanligt, jag var inte riktigt närvarande, hur mycket jag än försökte. Men de märker de ju inte, så det får vara som det är just nu.

Och idag grät jag, för första gången på länge för att det gjorde ont. Relationen med Honom är över och idag insåg jag nog det. Det är många känslor som svävar runt i huvudet. Jag är riktigt förbannad för att Han inte vill ha mig och otroligt ledsen över att ha förlorat min första kärlek. Ok, det var jag som tog steget som så många gånger förr, men hade Han älskat mig på riktigt så hade Han kämpat för mig. Inte bara sagt hur svårt det kommer bli att glömma mig. Uppmuntrande va? Det säger ju allt. Och tankarna om att jag inte är värd att kämpas för, att jag inte är värd att älska finns där i allra högsta grad men jag inser att de kanske kan tona ut med tiden. Tidigare har jag alltid tänkt, ja ja nu glömmer jag dig, du finns inte mer och har aldrig funnits. Men det har ändå varit en slags relation och jag kommer nog att sörja den. Det är som ett förhållande som tagit slut, för mig var det i alla fall på riktigt. Och jag hatar hatar hatar att det är över. Och förnedringen över att ha förlorat, att inte vara den som står först på Hans lista (för att Han känner och vill det) gör så ont så ont. Att bli bortvald...
Men det var väl dags för mig att uppleva det med antar jag. Men jag trodde aldrig att min stora kärlek skulle vara så smutsig, så falsk och obalanserad. Jag trodde det skulle vara fint, njutbart, kul och alldeles fantastiskt.
Tankarna om att det aldrig kommer finnas någon som Han stämmer nog. Men det kanske är lika bra för jag vill inte gå igenom samma himmel och helvette en gång till.
Jag vill bli älskad för den jag är. Och ha gemensamma visioner och vilja vara tillsammans.
Kanske kommer jag trösta mig med någon, kanske inte.
Men jag kommer aldrig att sluta älska Honom för det...

Var inne på pressbyrån och köpte vatten inför föreläsningen med Maria Sveland. När jag gick därifrån sa den brataktiga killen bakom disken högt och tydligt; Hej då snygging!
Och då kom känslan av att det är faktiskt inte jordens undergång. Det finns andra som ser mig. Även om det kommer ta lång tid innan jag ser dem...

Och Maria Sveland. Vilken föreläsning! Gå om du har tillfälle. Tjej eller kille, kvinna eller man, alla får upp temperaturen och diksussionsnivån är hög. Mycket mycket intressant och givande. Mer information än i boken Bitterfittan. Och ja, det var 90% kvinnor där. Det intressanta att 80% av dem var kvinnor över 50! Jag blev väldigt nyfiken på deras liv, deras visioner och varför de var där. Jag är ingen bra recensent så jag upprepar, läs boken och försök komma till någon föreläsning.

Nu ska jag skriva mitt avskedsbrev till föräldrarna på jobbet och sedan ska jag kanske gråta och svära lite till. Vi får se!

Tisdag

2009-01-27T20:39:00.002+01:00

Mardrömmar
Vakna
Svettas
Fryser

Grupp
Konstig
Icke närvarande

Bok
Inför föreläsningen imorgon

Normalt samtal med vän

Träning
Svartnar för ögonen
Utmattad
Ledsen

Dusch
Han

Fan

Tankar om morgondagen
Den ska bli bra

Jag är bra
Jag är bra
Jag är bra

Ensam

Jag är bra
Jag är bra för fan

Varför duger jag då aldrig

Jag är inte bra

Fan

Ny dag imorgon
Den ska bli bra

Men bilen går bra

2009-01-26T19:46:00.003+01:00

Att vara någon man inte är när man inte vet vem man är gav inget bra resultat.
Jag kände mig bara mer förlorad, förvirrad och falsk.

Så nu gör jag ett nytt försök.
Frågade min läkare idag om mitt tillstånd är "normalt".
Han svarade att jag har en väldigt stark självbild som jag har haft i många år, som har drivit mig framåt och varit positiv på ett sätt. Att den bilden inte är riktigt sann, att jag haft den som sköld för att gömma den andra sidan av mig var till slut så påfrestande att allt föll. Han beskrev att jag har det väldigt tufft i och med att jag fortfarande har den bilden kvar och har svårt att acceptera och ta itu med mitt verkliga jag. Och det kommer ta tid. Lång tid.
Blev sjukskriven två månader till och planerade mer minskning av Seroquelen. Den har tydligen en antidepressiv effekt också så han vill att jag ska behålla den minsta dosen ett bra tag till.

Och verkligheten? Min verklighet?
Jag har haft gråtattacker hela dagen. Helt utan förvarning. Det var längesedan.
Jag känner mig otroligt ensam och vilsen i världen.
Att ta kontakt är så svårt för jag vet verkligen inte hur jag ska bete mig, jag har sagt det förr men jag vet inte om man kan förstå hur det känns. Att gå från en mycket stark och självsäker person till en osäker och rädd person är svårt att hantera. Jag kan gå ut, träffa folk i den gamla upplagan av Zilch, den kan jag, men det är ju inte jag. Inte just nu. Och efteråt kommer alltid en stark känsla av äckel och hat för mig själv. Och det är inget jag kan styra, tro mig jag försöker.
Ekonomin är åt helvette. Men det är väl bara att leva på gröt och nudlar så egentligen är det inget jätteproblem, jag har gjort det förr.
Träningen går inte så bra som jag vill, måste kämpa mer, oftare.

Det som känns allra värst just nu är ensamheten, att det inte finns någon att prata med, någon som jag litar på. Det handlar inte om att jag är rädd att någon ska prata vidare utan det är bara förtroendefrågan, att lita på att någon tycker om mig nog mycket för att vilja lyssna. Det gäller också i behandlingen. Förra onsdagen kom det fram efter många diskussioner i gruppen om just gruppen och ledarna. Jag nämnde att jag inte känner att gruppen eller psykolog är viktiga för mig längre och sedan ändrade jag mig, för viktig var inte rätt ordval. Så jag nämnde istället att jag tappat förtroendet, För alla i min omgivning, Grupp, vänner, familj. Och att det är mitt ansvar inte deras. Att det är mitt jobb att få tillbaka det. Då kom plötsligt tårarna i mina ögon och jag fick kämpa hårt för att låta dem stanna där. när jag sedan såg mig omkring så var jag inte ensam. Både gruppledare och deltagare satt med tårar i ögonen.
De tyckte synd om mig. De tyckte verkligen synd om mig. Då kände jag mig verkligen förlorad.

Och där har jag stannat kanske. Att jag är förlorad.

Jag vet vad jag vill just nu.
Jag vill ha värme. Närhet. Pålitlighet. Känna mig omtyckt.
Men det är inte lätt, ens för någon utan de svårigheter jag påvisats.

Och jag vill bli frisk. Normal. Veta vem jag är, vad jag vill.

Det är alldeles sant.

Men det tar visst tid.

2009-01-19T19:50:00.002+01:00

Nej, jag ska bli den gamla vanliga glada och käcka Zilch som alltid är positiv. Skita i alla vansinniga känslor. Då kanske folk blir nöjda.

-----

2009-01-19T19:13:00.002+01:00

Jag är så förvirrad. Jag vet knappt vad jag gör, säger eller menar. Har fått lite svar på mitt nuvarande tillstånd hos läkaren idag men det känns som om det inte är nog. Åkte runt i bilen länge efteråt, ville inte hem. Funderade över att det Alltid ska vara något, Alltid ska det vara något strul med mig. Men det är som jag sa till min kära läkare idag och som jag nämnt här, jag vet inte hur jag ska vara, vad jag ska säga eller vad som är verkligt och inte. Allt ter sig surrealistiskt i min värld.

Och det känns inte rätt att jag känner mig så otroligt ensam när det finns personer i min omgivning. Men jag vet ju inte hur jag ska göra! Dessutom har jag bara förtroende för min läkare nu i hela behandlingsteamet. Hur blev det så? Hur kommer det sig att jag avskärmar mig mer och mer när det sista jag vill är att bli lämnad ensam?
Ja... är jag ensam kan jag ju aldrig bli lämnad.... Men varför alienera mig från de som är till för att hjälpa mig, som jag träffar 6 timmar i veckan? Jag litar inte på dem helt enkelt. Jag litar inte på någon längre. Allra minst mig själv...

Det är jobbigt med sömnen också. Inte bara det att jag inte sover så mycket eller att jag drömmer mardrömmar som väcker mig så fort jag får en chans, utan sängen är så obekväm. Eller, jag blir obekväm så fort jag hamnar under täcket. Varm och kallsvettig om vartannat och det finns inte en enda sovställning som jag känner mig trygg i. Är det dags att försöka sova i soffan igen? Har jag kläder på mig och ligger under en filt i soffan är det en helt annan sak.

Min läkare sa rent ut att jag höll på att bli tokig innan jul. Det kanske stämmer men det vete sjutton om jag inte blir mer tokig av det här. Den otroliga utmattningen som gör att jag får kämpa för minsta ansträngning, svårigheterna att prata med människor och mina egna känslor som är ofattbara för det mesta.

Fan.

Bakis

2009-01-18T18:27:00.002+01:00

Efter mycket vridande och vändande, försök till att räkna hjärtslagen som dunkade lika snabbt som en Dragonforcelåt gav jag upp. Myrorna i hjärnan hade fått nog med mat så jag intog ett antal piller, vilket faktiskt gav mig sömn nu på morgonkvisten. Vaknade rätt groggy vid halv tolv och sedan var det bara att försöka ta sig upp, påklädning, bädda sängen, äta frukost och borsta tänderna som återstod. Vilket var en mastodontuppgift när man är påverkad och dessutom har en kronisk yrsel som ger otaliga svimningsattacker under dag och natt.

Somnade till igen när jag höll på att bryta ihop då kroppen inte lyssnade på mig. Jag hade dessutom bestämt mig för att träna idag, och som ni vet, har jag bestämt mig för det är det ett genomförande som gäller, annars är det ett otroligt misslyckande.

Tog mig iväg vid halvfyra i alla fall och sprang vingligt på löpbandet, och kände hur värdelös jag var. Det sprang en person bredvid mig och självklart kan jag ju inte vara sämre, hur dåliga mina fysiska tillgångar än är. Så efter en halvtimme i hög fart höll jag på att ramla av bandet, med andnöd och svetten rinnandes efter hela kroppen och jag gav upp. Jag gav upp. Jag skulle ju springa en timme! Det enda som underlättade var att den andra personen gick av efter tjugo minuter, så jag hade i alla fall vunnit över henne. Men jag gav upp. Min kropp gav upp. Mina ögon såg bara svart.

Nu känner jag mig otroligt olycklig och har gråten i halsen men det kommer inte ut. Det är nog inte bara träningen som påverkat mitt förtvivlade tillstånd. Det känns som om jag sitter fast, så fast att jag inte vet hur jag ska ta mig ur hela den här gröten. Jag vill skrika, gråta, omfamnas på samma gång. Ska träffa min läkare i morgon och det känns som om jag antingen kommer sitta helt tyst eller flippa ur totalt. Inget manus. Jag vet ju ingenting. Jag är bara en stor misslyckad förlorare.

En önskan...... Älska mig. För den jag är.......

2009-01-18T00:05:00.001+01:00

U-TURN

2009-01-17T22:24:00.003+01:00

Såklart. Å att jag aldrig kan vara säker. Att jag aldrig kan befästa; såhär känner jag.
Jag har kämpat och försökt, trott att nu är jag tom. Men icke. Har hetsätit tills jag kände spyorna i munnen. ÄCKLIGT. Visst en skål med flingor och mjölk och en popcornsskål kanske inte längre får benämnas som hetsätningsmaterial i mängd men farten, den var densamma. Och jag kunde inte kräkas. Jag kände de gamla känslorna, lättnaden låg så nära men jag kunde bara inte. Jag var inte värd det. Exakt så kändes det. Så det var bara att ta sig ut på en rask promenad och hoppas att det skulle kännas lite bättre. Tog inte på mig ordentligt med kläder för det var jag inte heller värd, jag skulle pinas.
Under promenaden kom allt sköljande över mig. Värdelösheten slog mig på ena kinden och rösten som säger Idiot, idiot, idiot på den andra.
Vad håller jag på med? Varför kan jag aldrig få vara säker på mig själv?
Varför kom jag tillbaka i gamla mönster?
Varför stod jag på spåret länge för att vänta in tåget när jag kom på att det inte var så schysst mot chauffören?
Varför är jag som jag är????
VARFÖR kan jag inte få lugn och ro i huvudet en enda dag?
Varför är jag så jävla blind och tror på saker som inte finns?
För att jag är dum dum dum.

Jag orkar ärligt talat inte med mig själv längre.

Och hur ska då någon annan göra det....

Lördagstankar

2009-01-17T15:29:00.003+01:00

Har varit uppe och ute hela dagen. Hämtat biljetter till en föreläsning med Maria Sveland som skrivit boken Bitterfittan. Spenderade resten av dagen med kära K. Det var både skönt och ansträngande att ha någon som ser, vet och förstår vad som händer inom en. Vi har olika problematik men har stor förståelse för varandra. En sak som jag tycker är jobbig när han vill tala om känslor, de han haft för mig och har för mig. Jag kan aldrig bemöta honom på samma plan. Och det kan han ta hårt ibland, när jag är den enda som vet, förstår och accepterar, och inte kan älska och krama tillbaka.

Träffade även en annan vän i morse som jag ska utmana mig med på måndag. Vi har inte setts så mycket men han är ändå en god vän i mina ögon.

Nu är jag helt slut och fortsätter mina funderingar på vad jag kom på inatt. Denna tomhet, ingentinget, det kan faktiskt bero på Seroquelen. Min psykosmedicin, som SKA ge en känsla av känslolöshet. Att bli mer stabil i berg och dalbanan. Har ätit den i tre veckor nu och det är inte helt ologiskt. Jag vet inte om jag vill äta den mer... Hjälper tomhet, hopplöshet mot min förvirrade hjärna, mot ett avslut på livet? Nej, jag tror inte det. Vill de nödvändigtvis att jag ska leva då är det nog bäst att de plockar bort den. För dessa nuvarande känslor styr mig bara närmare avgrunden. Förut hade jag i alla fall tankar om, bara jag får träffa Honom en gång till så väntar jag. Han var mitt livselixir. Inte så begåvat kanske men äkta var det i alla fall. Mina känslor för Honom har inte förändrats, de är bara mer, eller rättare sagt, mindre intensiva.

Seroquelen kan även ge symptom av sömnlöshet, tomhet och yrsel.....

Kära K sa när vi var hemma hos mig; jag känner mig så trygg här, hemma hos dig, med dig.... Och så tänker han tillbaka på förra året och vill att det ska vara som då.
Att få någon att känna sig trygg är ju en fantastisk känsla men jag känner bara ansvar och press. Kanske för att jag vet vad han egentligen menar, eller så är det bara det att jag inte vill ha någon påverkan på någon annan person. Då kan jag inte vara fri, vara den som styr mitt liv.

Jag har inte pratat med min familj på länge. Vet inte vad jag ska säga, känns inte som de finns. Och så länge de inte gör det så är beslutet och tankarna om att släppa livet mycket lättare. Då påverkar jag inte dem heller, för de finns egentligen inte och bryr sig inte. Vem vill ha en familjemedlem som inte vet hur man beter sig i en familj, som bara förstör och skapar olustig stämning? Nej, ju mindre de finns i mitt liv, desto lättare att ta steget.

Mycket svammel, men ärligt och nuvarande.

Stämningslös

2009-01-16T21:57:00.002+01:00

Jag är så tom. Verklighetsfrämmande. Hos psykologen idag var det väldigt konstigt. Stillastående. Som om jag inte var där. Vi kom varken fram eller bak, jag var mest tyst. Hade inget att säga. Helt ärligt. Det var bara tomt. Och yrseln var stark, den som har förföljt mig hela veckan. Kanske beror det på min minskade sömnkvot, kanske beror det inte på någonting. För det är så det känns, ingenting.

Jag ska träffa Honom snart igen. Det känns likadant. Tomt och konstigt. Det är som om mina tankar har gett upp, de bara stängde av en dag. Det kanske blev överhettning. Självklart längtar jag efter Honom och ser fram emot att ses, men det känns ändå rätt likgiltigt. Jag misstänker att jag även har gett upp min kamp om Honom, det blir vad det blir och jag ser ingenting. Fick ett sms av Honom idag då jag faktiskt reagerade, i stil med; jag hade tänkt ringa senare. Vad jag fastnade på var såklart, att Han ska ringa, jag kan inte ringa. Sekunder senare tänkte jag, happ.... vem bryr sig, jag orkar inte göra det mer. Ring när du vill, sms:a när du vill, kom hit när du vill. Ok. Min känslomässiga berg och dalbana verkar vara över. Det kanske blir så efter månader av himmel och helvete - hjärnan och hjärtat orkar inte mer, de blir bara tomma.

Tillsammans med allt det andra i min lilla värld. Jag vet inte hur berörda mina suicidtankar blir av det här. De som finns där dagligen mer eller mindre. Men alltid tillsammans med förtvivlan, desperation, ångest etc.
Nu är det bara tomt. Meningslöst. Hopplöst. Tomt.

Med

2009-01-15T01:24:00.001+01:00

lite alkohol i kroppen klarar man allt.

Total utmattning

2009-01-13T21:45:00.001+01:00

Vilket gör att tårarna kommer lätt....

Nattliga tankar

2009-01-13T01:20:00.002+01:00

Allt grubblande, som inte går att kontrollera.
Kommer det en positiv tanke kommer den negativa till motattack med full kraft.
Till slut blir det ett enda kaos av alltihop. Som vanligt.
Och sömnen vägrar infinna sig.

Jag önskar verkligen jag kunde älska en speciell person. Han är alldeles fantastisk och väntar på mig, alltid. Min gamla trygghet. Vi hade väldigt kul ihop under vårt halvår tillsammans. Men också mycket knasigheter från min sida. Som alltid. Men han stod ut med dem, hur illa de än kunde göra honom. Och han gör det fortfarande. Om jag bara kunde älska honom skulle jag få allt jag drömt om. På riktigt. Nu! Ibland fantiserar jag om att vi ska försöka igen, han finns ju där, alltid redo. Men jag vet att jag bara skulle såra honom mer. I slutändan. Så det är ingen idé att fortsätta fantisera egentligen.

I morgon är det grupp.... Det känns inte heller bra. Jag är inte där längre, inte närvarande. Jag fejkar.... Och jag kan inte annat, för jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska agera. Så jag säger det som ska sägas och försöker hjälpa de andra, de som har riktiga problem. Då har jag min roll och jag vet hur tiden ska avverkas.

Och jag tänker på jobbet. Jag tror verkligen inte att jag kommer att komma tillbaka dit. Jag har gett dem många år och kanske var det fel. Kanske strävade jag efter trygghet i livet genom mitt jobb. Jag hade kontroll, styrka och kunskap. Nu känns det helt värdelöst, känns som om jag har bränt mina broar som bar dit. Den tid jag jobbade nu i höst var bara otroligt förvirrande och skapade än mer overklighet och värdelöshetskänslor.

Relationer. Vänner, familj. Det känns som jag inte lyckas nå fram. Veta hur jag ska vara, bete mig och hur man gör för att vara vän eller familjemedlem. Mina motreaktioner är så starka att jag inte kan kontrollera dem utan stänger hellre av och sitter ensam.

Medicinering. Det känns som om jag har provat en hel del inom den kartan och inget hjälper egentligen. Hur ska de hjälpa? Seroquel som jag äter nu är till för psykotiska och schizofrena personer. Är jag sådan? Nej, jag tror inte det. Jag vill bara att något ska ge mig en glädjeskjuts, att jag ska få en livslust istället för motsatsen och det har ingen av de piller jag knaprat varit hjälpsamma med. Är det underligt att jag nyfiket nosar på illegala droger...?

Vad har jag då i mitt liv som ger mig någon form av glädje?
Musiken, alltid.
Mina tatueringar faktiskt. Jag är glad och stolt över dem.
Träningen, om min kropp nu orkar med mina ambitioner.
Han.... ibland. För det är en ibland-relation.
Att måla. Men är nu för fattig för sådana extravaganser.

Hm.... klokare blev jag inte men kanske har jag kommit sömnen ett steg närmare.

Daglig tanke

2009-01-12T22:48:00.002+01:00

Kommer jag någonsin få uppleva kärleken?
Sådär på riktigt.
Som i mina drömmar....
Mer än ett dygn, utan hemligheter och lögner, bara äkta kärlek i nuet?
Att få drömma tillsammans.
Att planera saker ihop.
Älska varandra, med varandra när som helst.
Kärlek som är närvarande och nära.
Att bli sedd och se.
Att krama om varje natt och kyssa godmorgon varje ny dag.
Kärlek som kan lösa de svåraste problem tillsammans.
Nyfiken kärlek som upptäcker världen och varandra ihop.
Kärlek som gör att du vill skratta varje dag.
Den som finns där, stöttar och stärker.

Kommer jag någonsin...?

Det finns en morgondag

2009-01-12T19:19:00.003+01:00

En dag fylld av yrsel, skakningar, en enorm trötthet och oro. Måndagar är inte min dag helt enkelt. Det läskiga är när kroppen reagerar så starkt av alla tankar och all vånda över livet.
Jag har så svårt att se en endaste ljusglimt.

Men efter ett samtal med Honom, har jag ringt en vän som jag ska träffa imorgon och även bestämt mig för att börja träna igen. Bara kroppen fungerar. Han tror inte på att sitta ensam dagarna i ända. Och det gör väl inte jag heller men det tar emot så fruktansvärt mycket, det är en sådan massiv ansträngning att möta en annan människa just nu att jag har svårt att se det positiva med det hela. Men jag gör ett försök. Och varför efter att Han säger det? Jag har ingen aning, men precis som det bara är Hans armar jag vill ha runt mig är det kanske bara Han jag kan lyssna på och göra just ett försök. Han får mig att komma ihåg det jag redan vet, göra en kraftansträngning att bryta muren av ensamhet och grubblerier, så därför gör jag det. För jag vill inte tro att jag har tappat förmågan att kämpa vidare, fortsätta försöka, trots att hela kroppen skriker; Nej, gör det inte, du kommer bara må sämre efteråt!

Vi får se hur tisdagen utspelar sig. För nu har jag bestämt mig. Och det som känns allra bäst är träningen, bara min kropp orkar med det. Men som vanligt när det gäller mig skulle jag aldrig visa att jag inte orkar, så jag har en liten vetskap om att det kommer gå bra, något annat är inte accepterbart.

Söndag

2009-01-11T20:17:00.002+01:00

Jag är så tom. Jag vet varken ut eller in. Berättade för en vän idag hur mitt tankesätt är nuförtiden. Att planera saker går alltid hand i hand med tanken; varför ska jag planera det här, det är ju ingen mening jag ska ju ändå dö. Den tanken dyker upp hela tiden och har gjort det rätt länge nu. Jag har fastnat i ett tillstånd av handlingsförlamning och tomhet där allt går ut på tanken att jag ska ju ändå dö snart, jag kan inte göra det eller det eller det.

Jag vet inte var jag är, vem jag är eller hur jag är. Var ute och gick idag och fick hela tiden tänka, jag går här nu, mina ben rör sig, jag andas etc för att verkligen förstå att jag finns. Att jag kan krocka med folk om jag inte viker undan. För det är så det känns, att jag bara kan gå igenom dem, nästan som om jag redan vore död, en osalig ande.

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det, om jag kan ta mig ur det eller om det är något jag ska ta mig ur. Finns jag verkligen? Jag vet inte...

Man ska aldrig säga aldrig

2009-01-09T19:16:00.002+01:00

Jag har träffat Honom idag. Typiskt mig.....
Men. Det var enbart på grund av min psykologs påträngande frågor om det alltid måste vara så, antingen - eller? Eller att så fort jag känner att jag inte har kontroll eller känner att jag kommer bli lämnad så smäller jag igen dörren själv. Finns det något annat sätt att se på saker och ting? Måste man vara antingen stark eller svag? Bla bla bla, allt leder till det här typiska svart- och -vitt tänkandet för borderliners. Jag har vägrat gå med på att jag är av sådan natur, att det är antingen det ena eller det andra. Jag har ansett mig själv vara mycket öppen och ickedömande. Men kanske inte, vad vet jag? Så jag funderade en timme. Menade hon att det är bra för mig att gå igenom den här karusellen som relationen till Honom innebär, med alla risker och mitt mående som går upp och ned, är det något jag bör göra? Och har jag påverkat samspelet mellan Honom och mig genom mitt beteende? Är det mitt "fel" att allt inte går som en dans? Är det mitt "fel" att det inte är vi?

Jag var tvungen att fråga Honom. Vilket resulterade i ett långt samtal, lunch och dessa underbara armar ännu en gång. Och som såklart, när det gäller oss, avslutades det utan avslut. Dvs, allt är som det alltid varit. Lika okontrollerbart, lika ovetandes och lika frustrerande. Fast inte idag. Det tar nog några dagar innan jag flippar ur igen över hur läget är. För nu är jag idag, enbart. Och Han är den som får mig, eller peppar mig att se annorlunda på saker. Och det är det inte många som kan... Han är inte Gud, men för mig är Han den ärligaste (vilket kan vara nog så jobbigt), underbaraste man jag har träffat. Och så kysser Han Gudomligt bra!

Orkar någon med den här historien längre? Det är som en berg och dalbana, till slut blir man illamående....

Candy

2009-01-08T23:24:00.001+01:00

Om det bara inte gjorde så förbannat ont....

Blue october Hate me (live)

2009-01-08T19:40:00.001+01:00

Inte en tår

2009-01-08T19:10:00.002+01:00

Har jag fällt. Inte en enda. Och jag vägrar göra det. Istället har jag en växande klump i bröstet som gör ont, så otroligt ont. Jag valde denna väg än en gång, en stund av lycka och sedan en livstid av smärta. Att inte räcka till, att inte vara den som någon vill spendera livet med.
Hur kunde jag sjunka så lågt? Igen. Hur kunde jag låta Honom komma nära mig igen när jag vet, hela tiden, att det är inte mig Han vill vara med? Jag är så dum. Så otroligt dum som varje gång hoppas att något ska ha förändrats. Jag hatar det här. Jag hatar mitt självförakt och mitt betydelselösa liv så fruktansvärt mycket.

Jag klarar ingenting. Jag är tom men ändå full av så mycket skit. Det är lätt att förstå varför jag inte är värd kärleken. Så som jag har behandlat andra under mitt sökande efter mina egna känslor. Back at ya! Din värdelösa skit, hur kan du tro, om och om igen att du är värd det?!
Du duger till att vara en prostituerad, väntar på kunden och telefonsamtalen, för du kan aldrig ringa honom, det är alltid kunden som bestämmer. Kunden har alltid rätt. Du är en värdelös hora som ska ställa upp med vad än kunden begär när han vill det. Inse det!

Inte en gång till. Aldrig mer. Stäng av, inse och förstå att du är ingen. INGEN.

Äntligen kväll

2009-01-06T20:48:00.002+01:00

Har äntligen tagit mig ur apatin. Har ringt en vän, damsugit och diskat den lilla disk jag hade. Tillsammans med hårdrock på hög volym klarade jag av det. Musik är kraftfullt. Nu har tyvärr min kraft försvunnit men jag känner mig mer redo för morgondagens grupp och såklart, tanken på att kanske få träffa Honom imorgon har stärkt mig. Urdum fjolla är vad jag är, men dessa sekunder av lycka med Honom kan ge mig den lilla extra energi som behövs. Innan.... Efteråt är en helt annan sak. Men jag kan inte kontrollera det jag känner och nu får det vara så. Jag längtar efter Hans famn så otroligt mycket. Den tryggheten jag känner då, paradoxalt nog, är inget som jag tidigare känt. Så, jag ser en morgondag och jag ser med stor osäkerhet hoppfullt fram emot den.

Jag önskar att jag någon gång skulle göra det av egen kraft bara....

Tisdag

2009-01-06T15:30:00.002+01:00

Har sovit större delen av dagen. Känner mig ensam och längtar efter Honom. Såklart. Som jag alltid gör. Önskar man kunde styra känslor...

Red Stripes

2009-01-05T22:45:00.000+01:00

Underbara men hjälplösa.

Words don´t come easy

2009-01-05T19:23:00.003+01:00

Är ett välkänt uttryck.
Men för Honom är det raka motsatsen. Ord ord ord blir till underbara meningar som jag suger åt mig, följer med och verkligheten glöms ett tag.
Har suttit en stund och raderat sms efter sms från Honom och jag slås av hur lätt förledd jag blir av dessa ord och hur lite de betyder i den riktiga världen. Vad är jag för Honom???
Inte ett skit egentligen. Något som får Honom att må bra, Han får Min kärlek, den som var så svår att finna inom mig själv och Han mjölkar mig på den varje dag.
Vad får jag? Ångest, värdelöshetskänslor och bekräftelse på hur svag man blir av känslor och hur liten betydelse dessa känslor har. Varför ska jag leva på moln i några sekunder för att sedan dras ned i ett livslångt helvete?
Visst vill jag träffa Honom, få se om det Han säger är sant, men hur mycket vi än ses eller pratar eller kommunicerar överhuvudtaget är jag ingen för Honom. Man säger inte sådana saker ärligt utan att vilja spendera sin tid med den personen. Detta gäller inte Honom.
Jag är Hans lilla geisha som hoppar när Han säger hoppa och glupskt äter Hans ord och ger mig själv till Honom. För vad???

För att aldrig vara den Han VÄLJER att leva med, vara nära och vara sann med.

Är jag ens verklig för Honom?

Det är dags för mig att välja. För mig. Och vad det nu betyder har jag ingen aning. Som sagt, jag vet inte ens hur jag ska få ihop en morgondag. Just nu känner jag hur den kommer krypande, oroligheten. Jag har inga dukar att ångestmåla med och nästan ingen alkohol att lugna den hyperaktiva hjärnan med men jag har något annat...
Jag försöker verkligen klara av mig själv tills gruppen på onsdag, men för mig är det många evigheter dit. Och jag gillar ju inte ens gruppen längre, så då är det fredagens psykologbesök som jag måste härda ut till. Och för att återkomma till ämnet "klara av", är det så jävla illa om jag tar till mina egna metoder för att överleva på vägen dit? Jag måste leva med mig själv, uthärda tid med min hjärna och alla känslor som är ett stormande hav...

Jag

2009-01-04T18:11:00.002+01:00

lever som vanligt i ett tillstånd som icke är stabilt. Upp och ner eller rättare sagt ner ner ner upp ner ner ner... Anpassningen till mitt hem har inte riktigt gått, som jag förstod. Har känt mig oerhört borderlinig idag. Svårt att se verklighet, förstå min 30 mil långa förflyttning. Känna igen mitt hem, känna mig hemma, känna att jag finns här.

Sedan kom viss information som gör att jag stannar 30 mil bort i huvudet trots att kroppen befinner sig här. Jag har svårt att pussla ihop hela mig och jag har nu vetskap om att jag inte behöver göra det än på några dagar. På plus sidan, jag kommer att känna glädje och leva ett tag till. På minus sidan, dagen då jag måste ta itu med mig själv skjuts upp, med bara några dagar och vem fan vet vad som händer då...

Varför

2009-01-03T17:01:00.002+01:00

Kännner jag mig alltid som en förlorare?

Varför blir det inget resultat av min fight mot mitt "sjuka" jag?

Varför kan jag inte bara vara nöjd och tillfreds?

Varför får inte jag vara lycklig?

Varför är det mörka större än det ljusa?

Varför sätter jag mig i omöjliga situationer?

Varför kan jag inte se längre än nästa dag?

Varför är jag så negativ och bitter?

Och varför så djupt olycklig och förtvivlad större delen av dygnet?

Det snöar

2009-01-03T10:07:00.003+01:00

Drömde om Honom inatt. En bra dröm för en gång skull. Var på någon middag ihop och allt var så där bra som jag alltid dagdrömt om. Skit.

Idag kommer familjen hem och imorgon är det tillbaks tilll mitt ångestfyllda krypin igen. Verkligheten. Utan Honom, utan löften... Hur ska jag kunna ta hand om mig själv?

Allt känns bara tomt och värdelöst.

I´m the last one there

2009-01-02T21:07:00.001+01:00

Två dagar kvar

2009-01-02T19:37:00.002+01:00

Dags att låta alkoholen ta över, själv orkar jag inte ha hand med mig...

Lever på lånad tid

2009-01-02T15:19:00.001+01:00

På många sätt

Bättre idag

2009-01-02T13:05:00.002+01:00

Orsak: Bekräftelse. Starka armar. Sömn.

Drömde att min läkare ringde och sa att jag fick öka seroqueldosen. Drömde också om min gamla underbara gymnastiklärare som gick bort förra året i cancer. Jag fick prata med honom igen, han tog hand om mig och sa att allt kommer ordna sig.

Självklart kan jag inte tolka det som annat än att jag kommer att möta honom på andra sidan.

Så bättre kan ju tolkas olika men jag kan i alla fall gå idag.

Svag

2009-01-01T17:45:00.002+01:00

Jag orkar knappt hålla mig upprätt. Svimmningsattacker, gråt och myror i hjärnan har avlöst varandra under dagen. Ben och händer skakar. Somnar jag så drömmer jag att jag eldar upp huset eller liknande. Mina tankar finns hos mig konstant, vaken som sovandes.

Drack några öl igår, orkade inte ens supa mig full. Jag längtar efter ömhet, efter förståelse och en arm som håller mig upprätt. Jag längtar efter att få träffa min läkare som kan tala om för mig vad som händer. Visst, det är förändring i dagarna och jag har aldrig varit särskilt bra på det. Men som jag nämnt tidigare, hur jag än vänder och vrider är jag alltid där. Och det enda som jag tror kan hjälpa mig är ogenomförbart. Jag orkar inte vara själv och inte tillsammans med andra. Min analytiska förmåga försämras och det enda jag känner är hopplöshet och längtan från mig själv. Finns det någon Zilch överhuvudtaget? Vem är hon? Hopplöshet och otacksam. Jag kan inte ta hand om mig själv, än mindre andras oro. Övertygelsen stärks enbart genom det. Men jag måste hålla ut. Jag måste klara av mig själv några dagar till.

Det är andra gången jag läser Borderline boken och vill du förstå mig, läs den. Jag tror inte jag är sjuk men boken beskriver mig själv rakt igenom. Den svaga Zilch har makten nu. Och hon vet inte hur hon ska hantera den..

Nytt år vaddå?

2009-01-01T10:59:00.002+01:00

Allt är sig likt. Allt som gör ont, allt som jag inte kan förändra, all jävla ångest.
Jag gjorde mitt bästa igår, verkligen, men att ha sorg i hjärtat och samtidigt skratta är extremt energitömmande. För glad ska man ju vara. Det är ju nytt år.

Bullshit för det nya året, det gör bara ont.

Det blir som det blir.

2008-12-31T14:07:00.004+01:00

Jag läser min Borderlinebok som uppladdning för kvällen. Den ger trygghet, förståelse och säkert glöd för urflippning ikväll. Men va fan, jag är i skogen. Jag får flippa ut. (Not)

Kom igår att tänka på alla dessa småsteg, som tex Danderyd, tiden här i skogen, min decembermånad. Man säger; men se där, du klarade ju av det!!! Men under vilka former? Vad innebär att klara av det? För mig betyder det att jag fortfarande lever vilket jag känner mig otroligt ambivalent mot. Hatar mina löften och bara längtar tills jag är löftesfri och har kontroll över mitt eget liv igen. Har jag då klarat av det? För min skull eller andras? Det är alltid DE ANDRA. Jag mår ju inte dåligt om jag dör. Vilket jag inte tror att någon annan gör heller. Förhoppningsvis en tanke om att hon äntligen fått frid. För trots jag fått som jag velat längs vägen med löftesvillkor så har jag fortfarande inte hittat något som får mig att känna att livet, om det nu finns något liv, är värt att kämpa för.

Bara en vecka kvar tills jag är min egen och om det är ett nytt år eller inte det skiter jag i, det har aldrig haft betydelse innan, varför skulle det ha det nu?!

Dags att packa ihop för mig och hunden och åka till skog nummer två, kan knappt vänta tills alkoholens dimma sköljer över mig....

Nytt år???

2008-12-31T11:44:00.002+01:00

Ikväll ska hunden och jag fira med vänner ute i skogen. Känner mig helt oförmögen till socialt samspel, men jag vet vilka känslor som utökas om jag sitter här i min egen skog själv. Och jag saknar Honom. Jag ångrar mig om och om igen, bara en sista gång.... Men jag vet ju vad alla gånger gör med mig. Att det kan göra så ont att göra det rätta....

Wikipedia

2008-12-30T22:28:00.000+01:00

ÅNGEST är ett sinnestillstånd som karaktäriseras av rädsla eller oro, som ger kroppsliga uttryck. Detta kan vara en upplevd känsla av spänning eller tryck mot bröstkorgen, onormala hjärtslag, smärta i bröstet eller andfåddhet. I vissa fall beror ångesten på förändringar i hjärnan. I andra fall hör den ihop med andra medicinska problem eller psykisk sjukdom.

ÅNGER är i allmänhet en känsla av smärta eller missbelåtenhet med sig själv därför, att man vet, känner eller tycker sig ha gjort något orätt eller oriktigt, som man helst skulle vilja ha ogjort.

Sak samma...

2008-12-30T22:26:00.001+01:00

Fan Fan Fan

Borderline personlighetsstörning - Görel Kristina Näslund

2008-12-30T10:34:00.002+01:00

Förord s. 16:

"Idag syftar borderlinestörning på en samling symptom som främst kännetecknas av kraftig instabilitet i beteende, känslor, identitet och relationer. Dessa människor lever i ett helvete och mår mycket dåligt, men det syns inte utanpå. De är drabbade av mycket stark ångest, skräck, katastrofkänsla och övergivenhets känslor. De ser ofta sig själva som uslast i världen. många tenderar att ägna sig åt hetsätning, missbruk och självmisshandel. Självmordsförsök är vanligt förekommande bland människor med borderlinestörning."

Kommentar, någon.....

Hur jag än vrider och vänder är jag alltid där...

Han

2008-12-29T20:44:00.001+01:00

Axel Rudi Pell - Don't say goodbye

On a cloudy night
I looked outside the window
seeing faces disappear
the wheels of time kept turning
through endless days and nights
I'm hiding my soul from the light

Holding on to the two sides of a coin
I'm blinded by lies
too late to return
Late at night the fire starts to burn
I'm a Prisoner of flames
will I ever learn

We're falling in and outta love
calling our hearts
tears from heaven

Don't say goodbye
Love is forever
and I need you to stay

Don't say goodbye
we're so strong together
don't leave me this way

On and on we searched for Fool's Gold
putting down the trigger of love
Any chance we had is passing by
just too late for another try

Lonely hearts lost fires in the night
the end of our romance's in sight

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till

2008-12-29T19:37:00.003+01:00

Det kunde bli värre.....

Vill bara härifrån nu, vill bort från allt. Från Honom, från människor, från psyk och mediciner och allt som gör mig till den förbannat envisa ensamma själ jag är. Jag orkar inte vara ensam mer. Jag orkar inte skärpa mig mer. Jag orkar inte med andra och deras oro.

Hur många gånger har jag inte upprepat detta?
Och min enda önskan är att bli omhållen.
Men det duger ju inte med vem som helst tycker min hjärna. Jag behöver inte vara ensam. Men när man inte kan prata (eller inte prata) med någon utan att den tar på sig något slags ansvar, något slags "jag ska fixa dig" blir jag tokig. Jag orkar inte ta hand om mig själv och mina känslor, hur ska jag då orka med andras? Jag skriker i mitt huvud, snälla lyssna bara på mig! Snälla försök inte fixa, kan du bara finnas där utan att blanda in dina egna känslor????!!!!

Och nej, jag är inte arg, bara så otroligt ledsen och förvirrad. Jag tar steg, jag försöker, jag äter den där jävla medicinen, jag har legat på Danderyd ännu en gång, jag har lyssnat på andra och DET BLIR INTE BÄTTRE!!!!!

Läste igenom mitt "alster" igår och man ser verkligen hur det bara rasar nedåt, trots att jag gör mitt bästa. För det gör jag. Mer än jag klarar av. Jag är 27 år och mitt liv är inget liv. Jag ser bara ljus i det mörka. Det finns inget innehåll. Det är bara ett skal av hud, fett, muskler, senor och skelett som rör sig som ett sims-spel och går runt i mindre och mindre cirklar.

Jag är 27 år och vet inte hur man gör för att leva.

Jag har 6 dagar kvar här i dalarna i min ensamhet och löften. Om jag bara kunde ta mig tillbaka till mitt ynkliga hem, som jag förövrigt bara önskat mig bort ifrån, så tror jag att det skulle kännas bättre. Där finns bara ett löfte. Där finns ingen övervakning på en vecka i så fall.

Jag försöker finnas, vara närvarande, men när jag inte kan eller ens vet vad som är vad då är det bara tomt. Och fruktansvärt ensamt.

Och myrorna fortsätter äta min hjärna på nätterna och pulsen går inte att räkna.
Undrar hur min kropp mår...

Jag har behov och de bara säger emot sig själva hela tiden. Att någon orkar läsa detta är helt ofattbart. Men att se en människas destruktiva väg mot livets slut kanske är fascinerande, vad vet jag? Hur kämpar man när det inte finns något att kämpa för?

Förvirrat inlägg, jag vet, men det är jag, just nu.

Känslor

2008-12-29T15:47:00.002+01:00

Är nog det jobbigaste som finns. Har avslutat "relationen" med Honom nu på ett för mig bra sätt och som vanligt känns det värre än någonsin. Varför kasta bort allt? Hur många gånger har jag inte undrat det? Men det är ju såklart under de bra stunderna. När jag skärper till mig och känner mig stark. Att jag sedan håller på att gå under av olycklighet när jag inser vad det betyder är en annan sak. Men denna gång måste det fungera. Jag måste må bättre i mig själv och Han har sitt kaosliv att fundera över. Vad det är som finns mellan oss är så underbart härligt och samtidigt så destruktivt att det blir varken från eller till. Bara himmel och helvette.
Jag måste finna min medelväg, att orka leva varje dag. Att inte fly till dödsdrömmarna. Även om jag skriver detta vettiga kan jag inte se det framför mig. Att jag har en framtid. Att jag kommer leva mycket längre. Det sitter i min hjärna som tuggummi i håret, att ta bort det som hjälpt mig att leva, paradoxalt nog, kan döda mig. plus minus noll. Pest eller kolera.

Och under tiden måste jag glömma Honom. Glömma glömma glömma.....

För det har ju gått så bra hittills.....

Överhettad

2008-12-28T22:20:00.001+01:00

Jag måste fixa dessa dagar på något sätt. Har lugnat ner mig nu. Vet vart mitt jag är, att jag måste avsluta vissa saker med värdighet. Det känns bättre så.
Sen får vi se vart mitt förvirrade ensamma jag tar vägen.

Shinedown- Second Chance

2008-12-28T13:56:00.001+01:00

My eyes are open wide
By the way I made it through the day
I watch the world outside
By the way I'm leaving out today

I just saw Hayley's comet, she waved
Said "why you always running in place?
Even the man in the moon disappeared
Somewhere in the stratosphere"

[Chorus]
Tell my mother, tell my father
I've done the best I can
To make them realize
This is my life
I hope they understand
I'm not angry, I'm just saying
Sometimes goodbye is a second chance

Please don't cry one tear for me
I'm not afraid of what I have to say
This is my one and only voice
So listen close, it's only for today

I just saw Hayley's comet, she waved
Said "why you always running in place?
Even the man in the moon disappeared
Somewhere in the stratosphere"

[Chorus]
Tell my mother, tell my father
I've done the best I can
To make them realize
This is my life
I hope they understand
I'm not angry, I'm just saying
Sometimes goodbye is a second chance

Here is my chance
This is my chance

Tell my mother, tell my father
I've done the best I can
To make them realize
This is my life
I hope they understand
I'm not angry, I'm just saying
Sometimes goodbye is a second chance

Sometimes goodbye
Is a second chance

The Destroyer

2008-12-28T13:44:00.003+01:00

Jag har ställt till det. Som vanligt. Med båda mina tryggheter. Jag är helt tom. Fattar inte hur jag lyckas förstöra allt i min väg. Nej, inte helt tom, men mycket mycket ensam och hatande mina löften. Den 7 januari har jag inga löften längre. Jag fattar inte varför jag inte får ta egna beslut om MITT liv. Lev i min kropp, i mitt psyke och jag lovar, ingen skulle vilja leva.

Jag är ingen. Jag har ingen. Jag vill ärligt talat bara slippa ifrån allt. Jag längtar efter döden.
repet finns därute. Men jag har lovat. Men det finns där, så lockande....

Finger Eleven - Paralyzer

2008-12-28T02:20:00.001+01:00

Rädd

730

2008-12-27T20:17:00.002+01:00

Nu är jag ensam för första gången. Har haft folk omkring mig hela tiden, natt som dag. Och genast tappar jag masken. I mitt rätta jag kommer mitt påträngande mörker över mig och löftet att inte göra illa mig själv (som det heter i deras öron) känns otroligt svårt att hålla. Min verklighet är denna och när det finns andra omkring mig är det bara automatik. Vill jag vara ensam? Vet inte. Men friheten gör mig till den som vill få vila från allt. Och vem har rätten att bestämma över mitt liv? Det är MITT liv. De lever inte i min kropp, i min ångest, i min livsångest och krav på normalitet och hat mot omvärlden som de aldrig kan förstå.

Vad har jag att leva för? Att kämpa för? Vad är sanning och verklighet?
Vad är lycka?

Illusioner.....

Lycka VS livsångest

2008-12-26T16:34:00.002+01:00

Det har varit några väldigt svåra dagar, men kanske det börjar lätta nu. Vet inte. familjen har lämnat sitt hus och ensam är jag med äldstehunden. Vi bär ved, vi går ut i snö och sol och busar. Vi tänder brasor. Har haft vän med karl på middagsbesök, som vännen lagade. Jag bidrog med sallad, som vanligt. Vännen spenderar natten här och det känns rätt bra då min sömn har varit knapp de senaste dygnen. Istället har panikångest, myror som äter upp hjärnan och värdelöshet härskat. Att Han dessutom kom förbi och hånglade upp mig lite kan ha fått upp mitt humör en del. Ok, en stor del, särskilt som jag som vanligt lagt ned Honom utan Hans vetskap.

Allt är som vanligt alltså fast både värre och bättre.

Ambivalens är mitt namn.

2008-12-24T17:09:00.001+01:00

Jul. Jag säger bara det. Jul.

Det är snö

2008-12-23T17:02:00.001+01:00

och kallt i Dalarna. Och jag är ok.

Ta hand om Er därute.
Kram

SISTA MORGONEN

2008-12-23T07:45:00.002+01:00

På psyket, avd 151 Danderyd. Hoppas vi aldrig ses igen.

Det har varit hemskt. fruktansvärt, ökad värdelöshetskänsla. MEN. Jag har kommit underfund med mitt sömnproblem och får tabletter så att kroppen får vila då jag fortfarande inte kan sova på egen hand. Och en del andra saker som jag tyvärr inte kan dela med mig här...

Så. Allt som allt; Jag klarade det!

Nu är det bara julen som får mig knäsvag och ångestfylld.

Blind Guardian - Time What is Time

2008-12-22T17:51:00.001+01:00

When the moonchild is crying
And silence has broken
The darkest truth

The things she remembered
Had never been her own
Replicant or human
I know the way to show
What do I see
What will I find
Know the answer inside
It's your last step

Time what is time
I wish I knew how to tell you why
It hurts to know
Aren't we machines
Time what is time
Unlock the door
And see the truth
Then time is time again

[Whispering]
These dreams were never mine
It's cold inside
It's gone forever
The things he saw
Who can say what's wrong or right
The vision of a free life
His eyes had seen it all
For what
He's asking
The vision, vision, vision
I know it's all a lie
I'll remember the past life
And I'll remember time

[Lead: Andre]

What did I see
What have I done
God I knew the answers
When he felt so tired

Time what is time
Come lock the door don't let me in
I am the one your destiny
Time what is time
Reality - it hurts me so
When time is time again

[Solo: Andre]

Look into my eyes
Feel the fear just for a while
I'm a replicant and I love to live
Is it all over now
Only these years
I'll leave but I'm singing

Time what is time
He saw it clearly it's too late
It does not heal but it lets us forget
Time what is time
We'll never know
So don't take care
Then time is time again

Should I forget
The way I feel
God he knows how long I tried
Feel there is no reason to cry
I live my life
In fortune dreams forever

Mycket

2008-12-22T16:17:00.002+01:00

Orolig för julen. Måste fixa denna sista kväll/natt nu bara. Och hur blir det sen? När jag kommer hem till familjen? Kommer jag förstöra ännu en jul?
Jag vet; en dag i taget, en timme i taget, en minut i taget....
Men det är förbannat svårt. Måste hålla mig kvar i nuet. Måste.

Ångest

2008-12-22T10:31:00.002+01:00

En dag kvar
En dag kvar
En dag kvar

Känns som om jag måste skärpa mig mer än någonsin för att inget ska strula till sig. vet inte om jag kan pratat med någon utan att alla ihop av ansträngning.

En dag kvar....

Avdelning 151

2008-12-21T17:24:00.004+01:00

Är inte så dum när den är bra.
Det sorgliga är att man måste få uppbackning av sitt eget team för att bli sedd och betrodd som en mänsklig varelse. Jag tackar någon däruppe för att jag har ett sådant. Och skänker en tanke till dem som inte har samma tur som jag. För tur är vad det handlar om.

Vårt älskade psyk......

Lördag - 3 dagar kvar till frihet

2008-12-20T06:35:00.002+01:00

Grät när jag vaknade. Grät när jag försökte somna om.
Grät när jag skulle förklara varför jag grät.

När jag sover så drömmer jag. Som alla andra. Men jag drömmer enbart om situationer där jag ljuger eller förstör något - dvs att jag vaknar med ett berg av skuldkänslor. Jag hade glömt det. Jag hade glömt att det var det jag drömde, enbart, innan jag fick mina ENORMA sömnproblem.
Tänk vad jag är duktig på att skydda mig själv, fantastiskt.

Ärligt talat, jag är hellre utan sömn än lever med de drömmarna. Tänk då att jag inte har räknat ut det förut, att det är min gigantiska skuld jag bär på som blev för tung och jag räddade mig. Genom att planera ett underbart självmord och utan att sova slapp jag den nattetid.
Konsekvenserna blev visserligen hallucinationer och skulle slutligtvis drabbas av min egenförvållade död, men jag förstår mig själv. Till och med nu är jag nästan mer beredd att behålla det än att kämpa nattetid.

För smart att vara så här dum......

Psyk II

2008-12-19T20:31:00.003+01:00

Jag sitter på mitt kära psyk, har haft en dag där allt har löst sig och nu är det bara darrande händer, ben och tomhet kvar. Varför kan jag inte hålla mig kvar i glädjen? Varför kan jag inte behålla det positiva? Och nu har jag 4 dagar framför mig då jag tyvärr måste börja "spela" för att ingen ska bli orolig. Det handlar inte om oro för mig, det handlar bara om att orken tar slut och då är man en fara för sig själv. Och nu när jag lever på gränsen på att slippa ut härifrån kommer det bli ett hästjobb. Jag hoppas verkligen jag somnar inatt.

Respirdalen är i alla fall ÄNTLIGEN borta och de har snabbt ökat min seroqueldos till 100mg ikväll och lika om inte mer imorgon bitti. Kanske kommer det att stärka mig för resten av tiden, jag vet inte. Men jag hoppas. För nu är det nattsvart.

Igen.

Sovit 4 timmar inatt! Trots detta gnäller jag...

2008-12-19T06:36:00.003+01:00

Läs DETTA. Och betänk sedan hur jag igår fick 5 tabletter vid 20-tiden, varav jag inte kände igen två. Jag har äntligen blivit så stark att jag vågar fråga vad det är jag får i alla fall. 2 propavan, 1 respirdal och 2 seroquel. ???!!!!!!! Och två vad för något? Då hade jag redan klämt i mig dem. Vad är seroquel? Neuroleptika fick jag till svar. Hur många mg det var har jag ingen aning om, glömde att fråga.

(Vid 22.00 får jag även imovan, oxascand, stesolid och nozinan)

Jag fick alltså medicin jag inte hade en aning om att jag skulle få. Utan info om vare sig verkningar eller biverkningar och detta har jag kunnat bli informerad om i 9 TIMMAR!!!
Och jag som knappt vågar be om lov för att gå ut och röka, för jag får fortfarande inte gå någon annanstans än till utsidan på ytterdörren. Jag har varit här i 4-5 dagar och det har hänt mycket under den tiden och det mesta av min upprördhet och återkomande självmordsplaner beror på MYCKET bristande info och att vara skyldig tills motsatsen bevisas, vilket är omöjligt.
De stärker mina värdelöshetstankar så enormt att jag under vissa stunder är beredd att gå vägar jag aldrig gått och bete mig som ett ÄKTA PSYKFALL. För då får man vänliga ord och uppmärksamhet hela dagen.

Tack gode gud för alla människor i mitt behandlingsteam, jag har insett hur viktiga de är för mig. Nu. De ringer varje dag och de ger mig mycket praktiska tips och råd hur jag ska klara mig igenom denna period. De är inga ja-sägare till mig, men de kan berätta, eftersom de känner mig, hur jag ska tänka för att få åka till dalarna på tisdag och det känns väldigt bra.

Dags för dagens första rök.

Nu har ni blivit "positivt" informerade om livet på DANDERYDS PSYKAVDELNING och detta är bara en bråkdel.....

HATAR PSYK

2008-12-18T09:59:00.003+01:00

Har haft magsjuka och feber, DET är vad som händer när man blir inlåst. Jag har skrikit, sparkat på möbler, flippat ut ordentligt, som vanligt (som förra gången) för att man inte blir trodd. Verkar som om jag inte får åka hem över jul....

16

2008-12-16T10:45:00.000+01:00

Inlåst och mår skit.

14

2008-12-14T20:50:00.000+01:00

En av mina värsta dagar... Orkar inte skriva mer just nu.

13

2008-12-13T12:23:00.002+01:00

Idag kommer Han och jag ska bli bjuden på fin restaurang. Ser jag fram emot. Och att bli omfamnad. Däremot växer ångesten mot måndagmorgonens inläggning. Det är bara en vecka men jag vet hur det är och jag har mycket motstridiga känslor inför det. Ångest är vad en inläggning blir för mig. Måste försöka glömma det idag. Måste

12

2008-12-12T23:49:00.000+01:00

11

2008-12-11T14:12:00.001+01:00

Allt har löst sig!!!
Och jag är så så så glad!
Jag får vara hemma hela veckan ut och på söndag ska jag läggas in och säkerligen får någon hemsk medicin men de säger att den garanterar sömn, så det är väl bra. Nästa bra grej, jag behöver bara vara där en vecka och sen blir jag hämtad av familjen och får bli i dalarna över helgerna, tills gruppen börjar igen!
De litar verkligen på mig och jag ljuger inte, jag har menat varje ord. Och jag känner livslust.
Och ikväll är det VOLBEAT!!! Se upp! =P

10

2008-12-10T20:14:00.002+01:00

Jag kommer bli inlagd. Det är bestämt nu. Inte av mig. Min medicinering fungerar inte och respiradlen gör att min kropp tror att jag är nyförlöst. Vet inte när jag kommer läggas in, troligtvis imorgon, helst idag. Men jag grät och bönade och bad eftersom detta varit min bästa vecka på många månader. Gårdagens tatuering, VOLBEAT imorgon, som jag väntat, och Han kommer på lördag och ska sova hos mig = trygghet och att jag kommer att sova....
Jag hoppas verkligen att de lyssnar och förstår hur viktigt det är för mig. För ja, jag går med på att läggas in, så fort Han har åkt, det har jag redan fixat. Men låt mig bara få ha de här sista underbara dagarna, snälla.....

Galleri - innan nummer 10 som är dystert

2008-12-10T19:26:00.007+01:00

En av de första jag gjorde, gillade den inte först men sedan efter ett vredesutbrott har den blivit lite av en favorit!

Också en gammal målning, men gillar färgerna mycket.

Omgjord och kommer bli omgjord igen - nu när jag är duklös.

Gillar den för den visar verkligen min oförmåga till sömn och hur den påverkar mig.

Vacker är den inte men den betydelsefull.

Återigen - duklös. Så jag gav mig på denna igen, blev faktiskt nöjdare!

Min absoluta favorit. Varför får ni klura ut själva.

En Nattmålning med ett rakblad som nyss använts på min arm. Gillar kombinationen.

Min nya (tredje) UNDERBARA tatuering!!!!

2008-12-09T22:09:00.001+01:00

Sista duken jag hade, nu är den lilla ångestfria stunden över =(

Saker som jag hatar - eller tycker väldigt illa om hos andra och mig själv

2008-12-09T22:01:00.001+01:00

9

2008-12-09T21:48:00.002+01:00

Nytatuerad och laddat för Volbeat på torsdag.

Varför vill jag då inget hellre än att dö just nu. Orkar inte hypa mer. ORKAR INTE!!!!

Jag vill dö dö dö dö dö dö dö dö dö

Bort från alla hemska monster inuti mig.

FAN vad jag hatar att vara jag.

Jag har

2008-12-09T04:41:00.002+01:00

badat
försökt sova
ätit frukost
målat naglarna
försökt sova
målat en tavla
försökt sova
insett att utan medicinering är det omjöligt för mig att sova

8

2008-12-08T19:05:00.002+01:00

I morse ringde en vän, som jag nämnt en gång tidigare förut här. Vi var väldigt bra vänner på 90-talet, ha ha ha.
Vi pratade länge. Jag grät och skrattade och kunde inte förstå varför han ringde. Det var ju så längesedan. Skulle han fortfarande bry sig?
Vi har gått igenom en del båda två i unga år och hade varandra där någonstans, en närhet jag aldrig haft med någon efter det utom nu, men Honom.

Som vi idag har bestämt att vi ska ses på lördag,bra eller inte? Men Han börjar bli förbannad nu på mig, börjar ställa krav, vill få bort mina knäppa tankar. Och jag tycker om det. Då kanske, kanske Han bryr sig lite. Även om det bara är för att Han ska få slippa skuldkänslor så har Han aldrig pratat med mig så här förut. Vår relation har alltid varit på Hans villkor, rent praktiskt. Men nu märker jag vad jag har haft makt över känslorna. Vad Han får säga och inte. Vad jag berättar och inte. Och hela tiden osäkerheten på om det är äkta.

På något sätt känns det nu som om jag har två änglar som jag kan vara trygg med och det är dessa båda. Och ingen av dem kan hjälpa mig. Ingen av dem kan släppa sitt pick och pack (läs familj) för att komma hit och ge mig den där kramen jag så innerligt behöver. Så trots allt det positiva är jag nu ännu mer säker på att jag gör det rätta. Ensamheten går inte att leva med.

Denna heter Släpp ut mig och tillägnas mina änglar, de jag känner något för. Tack

Julpynt á la psyk

2008-12-08T19:02:00.001+01:00

Min juliga medicinkula

Innehållande:
2 st burkar med Stesolid 10mg
(Inte ens 8 st under en natt hjälper då jag hypar, vilket jag oftast gör. Men äta dem kan jag väl)

1 st burk med nozinan 25mg
(Hatar denna, bakissmällen med tillhörande utebliven sömn är ett helvete)

1 st rör multivitamin-kvinna
(Man måste ju ta hand om sig! )

1 st karta p - piller
(Man måste ju ta hand.... nej fan... det finns ju ingen ändå, önsketänkande kanske)

60 st respirdal 2mg
(Psykos/schizo medicinen. Tror nästan att hallucinationerna har blivit fler. Gör mig dessutom mycket hungrig och väldigt groggy)

30 st sertralin 50mg
(Den snälla tabletten. Gör egentligen ingenting för mig, därför gillar jag den bäst. Jo den får mig illamående och vad gillar jag om det, JIPPI!)

23 st stilnoct 10 mg
(Varken till eller från jag sover ju ändå inte)

1 st flaska theralén 40mg/ml
( Ha ha ha, den är ju bara så otroligt verkningsfull. Eller vad säger ni?!)

7

2008-12-07T18:23:00.002+01:00

Blandat piller och alkohol igen, det enda som få mig att sova.

Mine enda fåga är nu, ska jag träffa Honom på lördag? Kommer jag klara av det? Jag tror inte det. Jag vet varken ut eller in...

Han igen

2008-12-07T00:52:00.001+01:00

Är en jävla skitstövel. Den enda jag kunde tänka mig att ändra mig för. Men fy satan vilken karl Han är. Usch!!!!

Sista veckorna

2008-12-06T20:57:00.002+01:00

Jag visste inte att jag kunde det men jag känner mig mer och mer bara övertygad om att jag har rätt. Jag har egentligen inget val. Det har gått för lång tid.Det känns skönt. Inte lång tid kvar nu.

Han

2008-12-06T20:50:00.001+01:00

Def Leppard - Love Bites (Live 1993)

If you've got love in your sights
Watch out, love bites

When you make love, do you look in the mirror?
Who do you think of, does he look like me?
Do you tell lies and say that it's forever?
Do you think twice, or just touch 'n' see?
Ooh babe ooh yeah

When you're alone, do you let go?
Are you wild 'n' willin' or is it just for show?
Ooh c'mon

I don't wanna touch you too much baby
'Cos making love to you might drive me crazy
I know you think that love is the way you make it
So I don't wanna be there when you decide to break it
No!

Love bites, love bleeds
It's bringin' me to my knees
Love lives, love dies
It's no surprise
Love begs, love pleads
It's what I need

When I'm with you are you somewhere else?
Am I gettin' thru or do you please yourself?
When you wake up will you walk out?
It can't be love if you throw it about
Ooh babe

I don't wanna touch you too much baby
'Cos making love to you might drive me crazy

[Repeat Chorus]

[guitar solo]

Ooh yeah

[Repeat Bridge]

Love bites, love bleeds
It's bringin' me to my knees
Love lives, love dies

[Repeat Chorus]

If you've got love in your sights
Watch out, love bites
Yes it does
It will be hell

Sista gången

2008-12-06T20:39:00.002+01:00

Det var mycket värre än vad jag trodde att säga adjö till mina vänner. Som den person jag är, lyckades jag hålla skenet uppe, tror jag. Men att se nu även dem för sista gången gör mig sorgsen men samtidigt lättad, nu är det gjort. Kollegorna och vissa vänner som jag aldrig mer kommer se och jag har sagt adjö på ett behagfullt sätt. Tror jag. Men fan, det var mycket värre än jag trodde denna gång.

6

2008-12-06T15:57:00.000+01:00

Tänk, förut var jag så rädd att någon skulle förstå att detta vad Min blogg. Men nu, inga hämningar. Prostituerad, var det så?!

Men nu är jag väldigt nöjd med den, min bild och allt. Och min favoritbild i fronten eller vad det heter.

Jag målar. Oj vad jag målar. Väggarna börjar ta slut och det tar ju sin tid för dem att torka. Och så är man aldrig säker; är den riktigt klar...hm......

Ikväll har jag avskedfest för mina närmaste, utan dåligt prat och bara glädje!

Överdosera

2008-12-06T08:44:00.000+01:00

INTE laxeringmedel. Bara så ni vet

Sjukt och väldigt fel tycker jag

2008-12-06T02:23:00.001+01:00

What type of person do you attract?
Your Result: You attract Yuppies!

You attract the very well-dressed, job oriented type of people. They usually have their finances together, are 'middle of the road' on most topics, generally happy with the 'main-stream' of things. If it is stability you are after, these are good people to attract, if you seek adventure, it may be time for an overhaul.

You attract artsy people!
You attract rednecks!
You attract unstable people!
You attract geeks!
You attract models!

Finns på denna plats

Linkin Park - Leave Out All The Rest

2008-12-05T23:11:00.001+01:00

I dreamed I was missing, you were so scared
But no one would listen, 'cause no one else cared
After my dreaming, I woke with this fear
What am I leaving when I'm done here?

So if you're asking me, I want you to know

When my time comes, forget the wrong that I've done
Help me leave behind some reasons to be missed
Don't resent me, and when you're feeling empty
Keep me in your memory, leave out all the rest

Leave out all the rest, don't be afraid
I've taken my beating, I've shared what I made
I'm strong on the surface, not all the way through
I've never been perfect, but neither have you

So if you're asking me, I want you to know

When my time comes, forget the wrong that I've done
Help me leave behind some reasons to be missed
Don't resent me, and when you're feeling empty
Keep me in your memory, leave out all the rest
Leave out all the rest

Forgetting all the hurt inside you've learned to hide so well
Pretending someone else can come and save me from myself
I can't be who you are

When my time comes, forget the wrong that I've done
Help me leave behind some reasons to be missed
Don't resent me, and when you're feeling empty
Keep me in your memory, leave out all the rest
Leave out all the rest

Forgetting all the hurt inside you've learned to hide so well
Pretending someone else can come and save me from myself
I can't be who you are

I can't be who you are

5

2008-12-05T21:26:00.003+01:00

Väldigt väldigt trasig

Känns som om jag består av tusen bitar och då jag måste träffa någon är det bara att pressa ihop några med all kraft vilket leder till ett extremt sönderfall då jag kan släppa den konstanta spänningen.

Var på jobbet idag och sade adjö. God jul med gräddgrejer som de gillar, trodde de så klart men för mig var det adjö för alltid. Det var värre än vad jag trott. Men jag tog en lång blick på dem alla och kom än en gång fram till att det är bäst så här.

Läste gamla texter från de senaste ca 10 åren. Första gången jag stod på en avsats i ett fönster var den 2 december 1995 och ville ta mitt liv. Och så fortsätter texterna; vad är det för fel på mig, varför är jag inte som alla andra, varför känner jag mig alltid som en bluff?! Till dags dato alltså samma frågor och förtvivlan. Jag trodde att allt jag skrivit handlat om alla killar och hur KUL jag haft det men nej, "jag" frågan är där så mycket oftare. Har även hittat två blad om min far. Rätt sakligt, jag vill också ha en, men förvånande, att jag älskade honom. Var det verkligen sant?

Jag blev så förvånad. I 13 år har jag ställt samma frågor, känt mig annorlunda och fel. Hur skulle det kunna bli rätt på några månader???

Känner mig mer övertygad än någonsin om min plan.

4

2008-12-04T20:05:00.002+01:00

Idag kraschade jag Nästan ihop hos min läkare. Så fort han nämner ordet diagnos eller Hans namn går något sönder inuti mig och jag håller på att explodera. Vi har två sittningar kvar innan jul. Intressant....
Har gjort allt jag planerat idag i alla fall. Nu hoppas jag bara att resten av kvällen ska fungera. Eftersom jag inte sov en blund inatt och har hypat hela dagen så borde borde jag kunna sova inatt.

Blir väldigt lätt arg också. Än en gång...

Ska bli väldigt skönt när allt detta är över.

Helloween - If I Could Fly (2000)

2008-12-04T20:02:00.001+01:00

No fear, no pain
Nobody left to blame
I'll try alone
Make destiny my own
I learn to free my mind
Myself I now must find
Once more
Once more

If I could fly
Like the king of the sky
Could not tumble nor fall
I would picture it all
If I could fly
See the world through my eyes
Would not stumble nor fail
To the heavens I sail
If I could fly

So here I am
In solitude I stand
I've got dreams inside
I need to realize
My faith has grown
No fear of the unknown
No more
No more

If I could fly
Like the king of the sky
Could not tumble nor fall
I would picture it all
If I could fly
See the world through my eyes
Would not stumble nor fail
I could ravage my jail
If I could fly

Han

2008-12-03T20:11:00.001+01:00

Katatonia - Evidence

I hold my breath (I hold my breath)
and check the time (and check the time)
One minute no collapse (no collapse)
If you only knew (if you only knew)
what I would do for you
One thirty breathing lapse (breathing lapse)

We're going in (we're going in)
my voice is thin (my voice is thin)
When I tell you to remember (remember)

That no one will find you
A promise from the heart
If we part, my pulse will guide you through

Be still for a moment
Everything depends upon you
If you die I will die too
Once we were heroes
But everything has changed since then
Now they recognize you too

I've stayed too long (I've stayed too long)
something's wrong (something's wrong)
You walk out of the picture (the picture)
I hold my breath (I hold my breath)
and check the time (check the time)
One thirty I collapse

We went in (we went in)
my voice was thin
When I told you to remember (remember)

That no one will find you
A promise from the heart
If we part, my pulse will guide you through

Be still for a moment
Everything depends upon you
If you die I will die too
Once we were heroes
But everything has changed since then
Now they recognize you too

I am the evidence
You passed the test and that's so good for you
O love will you read the letters I will send to you?
Will I come along,
Will they let me out to take the test?
O love (is the) score enough for me to pass the test?

(no one will find you)

I am the evidence
You passed the test and that's so good for you
O love will you read the letters I will send to you
(no one will find you)
Will I come along
Will they let me out to take the test
O love (is the) score enough for me to pass the test

(no one will find you)

I am the evidence
You passed the test and that's so good for you
O love will you read the letters I will send to you
(no one will find you)
Will I come along
Will they let me out to take the test
O love (is the) score enough for me to pass the test
(no one will find you)

I am the evidence
You passed the test and that's so good for you
O love will you read the letters I will send to you
(no one will find you)
Will I come along
Will they let me out to take the test
O love (is the) score enough for me to

3

2008-12-03T19:26:00.001+01:00

Allt går enligt planerna. Jag känner mig friare än någonsin. Det närmar sig nu. Hoppas bara jag hinner och orkar med allt jag planerat de sista dagarna.