Att älska

Jag saknar Honom. Så att det värker. Det var egentligen ingenting men ändå så mycket. För mig var det ett uppvaknande. Jag lärde mig att älska. Och att bli älskad.

Något som ofta avbryter mina tankar är våra intima stunder. Med Honom var det annorlunda. Jag var ren. Pånyttfödd. Rädd, osäker och stark på samma gång. Jag var känslosam. Närvarande. Och jag älskade. Som jag aldrig gjort tidigare.


Jag trodde verkligen jag hade älskat förr. Jag minns min mamma sa i mina "vilda" tonår något i stil med att jag inte visste hur det var, hur fint det var att älska med någon. Jag blev sur. Nu, 10 år senare, vet jag vad hon menade.

Och att inte längre få utveckla det, upptäcka tillsammans, känns så hemskt. För jag var novisen, rädd för vad som hände och vad jag kände men ändå förlorad i kärleken och hur en speciell mans hud kändes mot min. Det var oupptäckt mark för mig och jag fick bara se början av skogen.

När dessa tankar tar över mitt huvud så åtföljs de genast av svartsjukans - ilskans, nu älskar Han med henne...Jag hatar dem. Hatar hatar hatar. Jag borde kanske bara vara tacksam för de stunder vi haft.Men jag vill ha mer. Min kropp vill ha mer. Men det är över nu.


Jag fick smaka på frukten sen blev den förbjuden.