Men bilen går bra

Att vara någon man inte är när man inte vet vem man är gav inget bra resultat.
Jag kände mig bara mer förlorad, förvirrad och falsk.

Så nu gör jag ett nytt försök.
Frågade min läkare idag om mitt tillstånd är "normalt".
Han svarade att jag har en väldigt stark självbild som jag har haft i många år, som har drivit mig framåt och varit positiv på ett sätt. Att den bilden inte är riktigt sann, att jag haft den som sköld för att gömma den andra sidan av mig var till slut så påfrestande att allt föll. Han beskrev att jag har det väldigt tufft i och med att jag fortfarande har den bilden kvar och har svårt att acceptera och ta itu med mitt verkliga jag. Och det kommer ta tid. Lång tid.
Blev sjukskriven två månader till och planerade mer minskning av Seroquelen. Den har tydligen en antidepressiv effekt också så han vill att jag ska behålla den minsta dosen ett bra tag till.

Och verkligheten? Min verklighet?
Jag har haft gråtattacker hela dagen. Helt utan förvarning. Det var längesedan.
Jag känner mig otroligt ensam och vilsen i världen.
Att ta kontakt är så svårt för jag vet verkligen inte hur jag ska bete mig, jag har sagt det förr men jag vet inte om man kan förstå hur det känns. Att gå från en mycket stark och självsäker person till en osäker och rädd person är svårt att hantera. Jag kan gå ut, träffa folk i den gamla upplagan av Zilch, den kan jag, men det är ju inte jag. Inte just nu. Och efteråt kommer alltid en stark känsla av äckel och hat för mig själv. Och det är inget jag kan styra, tro mig jag försöker.
Ekonomin är åt helvette. Men det är väl bara att leva på gröt och nudlar så egentligen är det inget jätteproblem, jag har gjort det förr.
Träningen går inte så bra som jag vill, måste kämpa mer, oftare.

Det som känns allra värst just nu är ensamheten, att det inte finns någon att prata med, någon som jag litar på. Det handlar inte om att jag är rädd att någon ska prata vidare utan det är bara förtroendefrågan, att lita på att någon tycker om mig nog mycket för att vilja lyssna. Det gäller också i behandlingen. Förra onsdagen kom det fram efter många diskussioner i gruppen om just gruppen och ledarna. Jag nämnde att jag inte känner att gruppen eller psykolog är viktiga för mig längre och sedan ändrade jag mig, för viktig var inte rätt ordval. Så jag nämnde istället att jag tappat förtroendet, För alla i min omgivning, Grupp, vänner, familj. Och att det är mitt ansvar inte deras. Att det är mitt jobb att få tillbaka det. Då kom plötsligt tårarna i mina ögon och jag fick kämpa hårt för att låta dem stanna där. när jag sedan såg mig omkring så var jag inte ensam. Både gruppledare och deltagare satt med tårar i ögonen.
De tyckte synd om mig. De tyckte verkligen synd om mig. Då kände jag mig verkligen förlorad.

Och där har jag stannat kanske. Att jag är förlorad.

Jag vet vad jag vill just nu.
Jag vill ha värme. Närhet. Pålitlighet. Känna mig omtyckt.
Men det är inte lätt, ens för någon utan de svårigheter jag påvisats.





Och jag vill bli frisk. Normal. Veta vem jag är, vad jag vill.

Det är alldeles sant.




Men det tar visst tid.