Jag börjar om. Någon annanstans. Det här går inte längre.
Min paranoia bara växer.
Men blogga behöver jag tydligen fortfarande.
Orkar inte fundera över varför.
Och det här kanske kommer låta skumt men hur anonym jag än vill vara på mitt nya hem så har jag nu makten att välja. Så vill du flytta med mig? Skicka ett mail så berättar jag var jag bor.
Ta hand om er därute.
Fortfarande inte helt frisk.
Fortfarande fruktansvärt fattig.
Fortfarande inne på mitt nya liv.
Har haft besök och viss blev det en del äkta skratt. Och även en skräckfilm som jag till slut mådde illa av efter jag hoppat runt i sängen i en och en halv timme så min kompis fick sjösjuka. Så skräckfilmer och jag går fortfarande inte ihop. Nu vet jag det.
På gruppen idag var det riktigt jobbigt. Alla var delaktiga och många dolda saker som berörde alla kom fram. Livsavgörande för många. Lite av det vi diskuterade fick mig att vilja sätta lås på bloggen. Jag vet inte längre vem som läser och tycker det är obehagligt. Jag vill vara min egen. Jag vill inte ha detta som kommunikationsmedel för mina vänner och min familj att de ska se hur jag mår. Inte nu. Eller så ska jag helt enkelt sluta skriva här. Vi får se.
Jag trotsade febern idag efter att ha suttit i två timmar och affirmerat; jag är frisk, jag ska träna och jag är SÅ taggad!!!Och det gick skitbra! Nu är jag helt slut men det gick så jävla bra!
Idag har jag också sörjt. Honom. Läst och raderat gamla sms. "Jag älskar dig, jag saknar dig, jag längtar efter dig, jag är stolt över dig, jag är glad om du är glad, du är fantastisk, underbar, snygg, du får mig att må bra, det finns ingen som du bla bla bla...."
Och även efter någon av gångerna jag har brutit kontakten; Jag kan inte släppa dig, bara låta dig gå....
Nämen ser du det gick ju hur bra som helst! Men jag är inte arg. Bara sorgsen. Och jag saknar Honom så fruktansvärt mycket. Jag trodde inte det var möjligt. Men jag har fått några tips av en kär vän som jag ska testa, tackar tackar.
Ikväll ska jag affirmera: Jag är frisk jag är frisk jag är frisk.
på alla sätt..........
Feber, huvudvärk och göra saker för andra dag. Jag gick och tränade i alla fall, kanske inte mitt smartaste beslut men jag tar hellre att jag känner mig slapp lite längre än att ha paniken över att inte träna. Äh, jag vet inte. Jag vet bara att jag måste köra på och jag vet att man ska vara stilla när man inte mår bra men det går inte. Ångesten är ett värre sällskap. Och. Jag känner mig rätt övertygad om att min kropp har haft denna feber fram och tillbaka i veckor. För det är inte mycket men jag mår som jag gjort hela tiden, med svettningar, frossa och huvudvärk. Och jag kan inte sluta träna nu, så är det bara. Jag har mål nu. Som måste uppfyllas.
Jag vet inte om det var något speciellt med denna natt men min mobil ringde konstant. Ok, fylleringningar, det är något av min standard en blöt kväll. Inte så charmigt, håller på att försöka lära mig att inte plocka upp mobilen på fyllan men ja, det händer. Och det händer andra. Men det är sällan FEM andra personer fylleringer samma natt. Till samma person det vill säga. Och det var då jag. Hm.... Mellan signalerna i natten drömde jag om en gammal pojkvän, har säkert nämnt honom tidigare. Han betydde mycket för mig. Han var äldre, jag hade ingen aning om vem han var innan vi möttes på en nyårsfest, han var smart, musikalisk, rolig och konstigt nog förälskad i mig. Han var och är en fantastisk man. Och jag betedde mig förjävligt mot honom. Jag tror inte jag har varit så svinig mot någon annan. Jag fick betala för det.
Men han var i alla fall med mig inatt i omgångar och jag fattar inte varför. I drömmen flög han hit för att träffa mig. Plötsligt var vi i stan med "gänget" som tillhör honom och jag fick arga blickar av de andra att han kommit hit för att träffa mig igen, han pratade om hur besviken har var på mig, nästan samma tal som han körde för 6-7 år sedan och sen strulade han med en annan tjej och flög iväg igen.
Är det för att det är samma "gäng" jag ska träffa på fredag? Är det för att igen straffa mig, för att visa att jag inte är värd kärlek? Efter vi bröt upp beslutade jag mig för att aldrig mer vara otrogen. Jag gjorde det mot honom, han förlät mig och jag gjorde det igen. Har det något med Honom att göra? Försöker jag visa mig själv att det är hopplöst, förgäves, att jag inte är värd det? Jag vet inte. Eller var det bara feberdrömmar?
Skit samma. Jag har i alla fall träffat vännerna idag och ska imorgon möta upp en av dem i stan halv nio och sedan ska hon bo hos mig till tisdag. Det kommer att gå bra. Jag orkar egentligen inte men det kommer att gå bra. Jag är bara så trött.... Och saknar Honom..... Fan.
Jag åkte hem till Hans vän idag ändå. Hela vägen hem till mig var som ett bildspel av Hans och min tid ihop. Det var hemma hos Hans vän vi sov tillsammans första gången igen. Han och jag. Den tryggheten jag upplevde för första gången i mitt liv då var helt underbar. Jag försöker varenda dag att hindra Honom från att komma in i mitt sinne, eller ta över det rättare sagt. Jag trodde bara inte att det skulle vara så fruktansvärt svårt. Jag låtsas hela dagarna, kämpar för att inte tänka på vad jag förlorat men i min ensamhet så översköljs jag av minnen, och minnen som aldrig kommer bli minnen. Jag saknar Honom så mycket. Jag vet att jag måste gå vidare, jag vet att det aldrig kommer bli Han och jag, men min hjärna verkar ha fruktansvärt svårt att ta in det. Hur mycket jag än låtsas om att jag har glömt Honom. Kanske jag kan låta bli att skriva om Honom nu. Om jag öppet erkänner hur hemskt, förtvivlande, hopplöst allt känns utan Honom kanske jag kan gå vidare. Min första stora kärlek. Som jag inte har en aning om hur jag ska kunna sluta älska och glömma. Hur gör man? Hur gör andra?
Så fånigt och klichéartat men jag kunde inte hålla mig och vill självklart dela med mig av det överraskande (NOT) resultatet på mitt drömtydningstest.
"En smygande känsla av att vara övervakad. Ständigt en press på att behöva prestera och att tävla för att bevisa sina färdigheter, antingen i karriären eller i din personliga relation. Du brottas med en känsla av osäkerhet, hjälplöshet och utan support eller förankring från omgivningen. Du bär på en känsla av att det är något som du missar i ditt liv. I vissa situationer känna du dig sårbar och utsatt, kan vara kopplat till din kropp. Finns det en rädsla inom dig att det är något i din kropp som inte fungerar som det ska? Någon värdefull aspekt av ditt liv är i riskzonen."
Hela min kropp är i uppror. Jag känner mig stelopererad och har feber. Var det yogan? Att jag har tränat utan uppehåll? Eller beror det på min kamp om livet och att glömma det jobbiga? Min dagsplanering blir i alla fall raserad och nu efter paniken har lagt sig så kunde jag tänka om. Ok, världen går inte under om du inte kan träna idag. Världen går inte under för att middagen blir inställd. Jag kan läsa. Lyssna på musik. Dricka mycket vatten. Jag kan försöka ta mig ut på en promenad senare. Tar jag det lugnt idag kanske jag kan träna imorgon.
I vilket fall som helst så handlar det om att inte falla platt till marken för att planerade saker inte går att genomföra. Ibland blir det så och livet fungerar så. Det går inte alltid som man vill. Det gäller att tänka om, att hitta motivation i något annat. Det vet jag och de flesta andra. Det gäller bara att handla utifrån det också.
Under natten, de stunder jag har sovit har jag drömt om krig, där jag var deltagare i högsta grad och strateg. Och jag tyckte om det. Att döda motståndarna, att lösa vapenbristen (vi slängde frysta köttpaket mot fienden och det fungerade utmärkt. Även linjaler) och att se till att våra spanare inte blev upptäckta. Det var blodigt och väldigt realistiskt, trots våra skrattretande tillhyggen.
Denna dröm varvades med en annan då jag hade en diskussion med en vän som nu arbetar som lärare och har familjelycka med barn, hus och hela paketet. Hon ansåg att jag inte ansträngde mig nog i skolan, jag måste arbeta mer, bättre, skriva bättre arbeten etc. Hon såg ner på mig. Ordentligt. Jag tror inte hon gör det i verkligheten, och jag tycker väldigt mycket om henne även om vi inte setts på länge. Så jag tror det handlar om mitt sista arbete på gymnasiet då jag blev totalsågad av min lärare som påstod att jag snott det från nätet, för det var alldeles för bra. Det var ett litteraturarbete om Dan Andersson som jag alltid varit svag och i ett av mina favoritämnen, svenska där jag fått mestadels MVG;n på det jag gjort. Jag blev förbannad och gjorde inget åt det utan gick ut gymnasiet utan fullständigt betyg pga av att jag inte kunde hantera hennes kritik.
Det fanns även en tredje dröm... Som jag inte ens vill kännas vid. Det ringer på dörrklockan och vem tror ni står utanför? Han. Och jag vet inte hur jag ska bete mig för jag är ju så arg och sårad fortfarande och vet inte riktigt vad Han vill. Bakom Honom står Hans vän. Han vill komma in och jag frågar om Hans vän och får till svar att han kan stanna utanför. Då vaknar jag. Det var för jobbigt. Jag gör ofta så, väcker mig själv ur drömmarna. Och när jag ser vad klockan är på mobilen så ser jag att Han har skickat sms. Fyllesms är jag helt övertygad om eftersom tidpunkten för skickandet är sen och det var fredag. Så det är inget att lyssna på.
Så nu ska jag lägga mig skönt på sängen med bekväma kläder som inte gör ont på kroppen och läsa. Bara läsa och njuta. Och dricka vatten. Och vara nöjd med det.
En otroligt rastlös dag.
Vill inte tänka, vill inte sitta hemma.
Är så sugen att göra slut på mina två sista hundringar och bara dra ut på ankaret och ha dökul.
MEN.
Jag har varit på yoga i 75 svettiga, fokuserande och mycket komplicerade minuter.
Och det var precis efter psykologtimmen då jag var rätt irriterad, kall och hård så det var nog en bra avslutning på förmiddagen. Det kommer bli en bra rutin och en stor utmaning. Att andas. Andas. Andas. Jag hade ont i hjärttrakten under hela passet, det gick bara inte att djupandas förrän de sista minutrarna och då höll fördämningarna på att brista. Mycket irriterande.
Att tårarna rinner efter ett combatpass på sista katan det gör inte så mycket eftersom jag svettas enormt och då syns det inte. Men att brista ut i hysterisk gråt i ett rum med tända ljus, 10 andra kvinnor och fågelkvitter tror jag skulle noteras. Måste lära mig behärskning.
Jag vet att jag beter mig hårt och kallt nu. Jag vet varför. Och det får räcka så. Jag gör vad jag kan för att må bra, för att gå vidare med mitt liv och bli glad. Då måste det till lite styrka.
Så på morgondagens agenda står det styrketräning. Stenhård. För att nå mitt armhävningsmål måste det till lite extrafokusering. Sen var det ju den där middagen imorgon. Fick sms idag om förhoppningar att jag ska komma. Och ja, det vore väl en utmaning i sig. Känna två personer, troligen känner jag fler men jag kör med säkra kort och förbereder mig på en självsäker, glad och rolig zilch imorgon! Och en utmaning i sig är att vara nykter samtidigt.... Attans.
Pratade med Hans vän idag som sa att jag troligen kunde komma förbi honom imorgon kväll och genast kom lättnadskänslan, å nej, då kan jag inte gå på middagen... Men, det är ju nya tag nu och jag kan åka hem till honom en annan dag. Och att bli påmind om Honom genom att träffa Hans vän, även om det handlar om sekunder, kan jag gott skjuta upp.
Och ankaret... Jag blev medbjuden att gå ut nästa fredag av en gammal vän från byn efter att han kryssat över östersjön och då finns det hopp om ankaret! Och jag SKA med. Även om det är med en grupp människor jag är lite osäker på vad som sägs om mig bakom ryggen på mig, men vad fan, han som bjöd med mig är totalärlig och vi har haft våra diskussioner så det är ju han jag är ute med och då kan jag vara glad! Strunta i vad som sägs sedan, för de har redan snackat så mycket om mig att allt är nog redan sagt. Och det är dom som snackar, inte jag. Så jag ska bara ha roligt! Dagen innan alla hjärtans jävla dag. Jag hatar att den påverkar mig. Nu sjönk humöret igen. Fan. Men vem vet, kanske fixar jag en dejt på utekvällen, jag som aldrig dejtar.... DET vore en utmaning! Verkligen.... Men man vet aldrig vad som händer och ser man positivt på det hela kan det inte bli annat än bra! (Ja vet, jag kräks också på mig själv snart....)
En liten hemlighet om hur mycket jag kämpar med min duktighet och nya liv....
Tandtråd. Med en mamma som tandhygienist borde jag ha tandtrådat hela mitt liv. Men som den person jag är blir det raka motsatsen efter alla år av adekvat tandtjat.
Och nu, i mitt nya liv, där jag fyller 28 om tre månader, har jag börjat använda tandtråd.
Inte för min tandhälsa utan för det är en ny utmaning och andedräkten blir betydligt bättre. Som är på minus 100 som rökare. Så nu kanske jag kan andas på elefanter utan att de kolar vippen i alla fall. Mitt mål är att kunna andas nära, med en annan människa...
Jag kom på en dröm till som jag faktiskt haft i många många år. Att dubba film. Det har jag också kollat upp flera gånger hur man tar sig för, men aldrig vågat ta steget. Jag älskar ju att berätta sagor, och har nog aldrig kunnat göra det på ett normalt sätt. Det är inlevelse på enormt barnslig nivå, men kul! Jag kommer ihåg hur jag alltid kollade på eftertexterna på disneydags vilka som var med och dubbade när jag var mindre. Senast jag kollade upp hur man gjorde måste vara ca tre år sedan, för jag har kvar sidorna i mina favoriter på datorn kom jag på nu. Hm....
Hm.. nu har jag faktiskt lugnat ned mig lite, skönt. Då kanske jag klarar natten utan piller, DET vore en utmaning! Eller, jag kanske inte borde sova alls. För den lilla, svettiga, mardrömsfyllda sömn jag får är inte välgörande någonstans. Och underligt nog känner jag mig starkare ju mindre sömn jag får. Och när jag ändå är inom sömnämnet kommer ännu en bekännelse. På söndag ska jag byta sängkläder. För då kommer vännerna och ska använda min säng. Jag har inte bytt sedan Han var här. Herregud så fånigt, och lite äckligt. Men jag har inte kunnat. Det var sista gången Han låg i min säng och det var sista gången vi var tillsammans. Och ja, mycket töntigt har jag tänkt att det finns en liten bit av Honom kvar så länge jag inte byter sängkläder. Tack gode gud för att jag får besök, annars hade det väl aldrig blivit av. Tandtråd använder jag men byta sängkläder, aldrig! Fräscht.... Men, det är bara att se det positivt, det kommer bara att hjälpa mig att glömma Honom. Och öppna överkastet för en ny kärlek månne? Man måste vara öppen i sinne och säng!
Mitt sista erkännande för dagen får tolkas genom dessa ord.
På banken idag frågade kvinnan; och hur har du tänkt överleva denna månad?
-Jag har köpt havregryn....
Men allt som allt hittade hon några vägar att underlätta min ekonomi även om hon inte kunde trolla fram mer pengar denna månad. Så att gå till banken och få ekonomisk rådgivning sparar faktiskt in pengar. Hur oekonomisk du än är. Jag tror att huvudsaken är att du visar att du vill ändra ditt betende och ta ansvar för din framtid. Vilket är lite läskigt för en lätt självmordsbenägen kvinna som jag.
I ärlighetens namn har jag ingen aning om hur jag ska överleva denna månad. Pengarna kommer inte att räcka. Satans toastol, satans sjukhusräkningar, satans tv-licens, satans alltihop. Jag som verkligen har sett till att förbättra min ekonomi är mer illa ute än jag någonsin varit. Men jag tänker inte låta det komma åt mig. Det är bara att träna och dricka mycket vatten. Och röka mycket mindre, men det gör jag redan.
På jobbet fick jag blommor och presenter från barnen och deras familjer, så gulliga. Var där hela eftermiddagen. Efter att intagit några sobril så gick det lätt som en plätt!
Så länge man håller igång går det bra. Aktivitet hela tiden. Min helg är tom. Dötom. Imorgon är det kamp hos psykologen och sedan ska jag pröva på den där yogan. När jag är duschad och klar är klockan 12.00. Jag har redan tvättat. Jag har damsugit. Jag har sparat lite disk i och för sig, det tar nog hela 5 minuter. Sen då? En heeeeel, tom, mycket fattig helg. Jag har böcker, men även där tappar jag fokus och då är det ofta tankar på Honom som avbryter min mycket ansträngande koncentration. Jag blir ledsen, förbannad och full av längtan. Så börjar jag läsa igen och så börjar det om igen.
Så. Hur ska jag ta mig igenom helgen och bibehålla mitt påtvingade livsförsök?
Jag kan träna.
Jag kan läsa.
Jag har tre osedda filmer.
Jag kan promenera.
Jag är bjuden på middag på lördag men då är det ju en flaska vin som ska med till värdinnan och sedan är det rockkväll på bowlinghallen. Pengar pengar pengar...
Jag kan ringa Hans vän för att fixa en sak, nu när det finns en massa tid.
På söndag kommer vänner från dalarna. Som såklart vill hitta på något som kostar pengar.
Jag behöver hjälp. Jag behöver vara aktiv för att inte tänka, för att lyckas med mitt NYA FANTASTISKA LIV. Jag vill ut, ut och träffa nya människor, lyssna på bra hårdrock, vara glad och nyfiken. Jag vill såklart träffa mina vänner också men i denna stad är det svårt att umgås utan pengar. Jag HATAR pengar. Men jag måste aktivera mig, på något sätt. Orkar inte tänka mer än jag behöver på vad jag förlorat. Och om jag är ensam tänker jag. Herregud, nu babblar jag bara, försöker komma ur den onda cirkeln. Hm.... Förslag? Någon?
När jag promenerade igår funderade jag på mina drömmar. Alla de jag haft i livet. Inte vad jag vill bli, vill göra - utan drömmar. Jag har haft många. Och så kom jag att tänka på om jag radar upp dem kanske jag får syn på något jag glömt, något som fortfarande finns inom mig. Om jag nu SKA lyckas och vara FRISK i september då min behandling avslutas och jag SKA vara redo för ett fulltidsjobb eller vad det nu blir. Och jag är faktiskt inte oroad. Kanske dippar jag mer kanske inte, det värsta som kan hända är att jag dör och för mig är det fortfarande inte särskilt skrämmande. Och vad jag än kommer ge mig i kast med om två månader så är jag inte heller ett dugg oroad. Om det inte är exakt samma jobb, DÅ kommer jag att avlida. För jag VILL jobba, jag VILL tjäna pengar, jag VILL lära mig nya saker och jag VILL bli utmanad.
Så, här kommer en lista på Zilch´s DRÖMMAR i livet.
Den största och absolut första är att få uppleva kärlek. Sedan jag var väldigt ung har jag hoppat på K-brunnar och varenda gång en stjärna fallit på den mörka himlen har drömmen om att få uppleva Riktig Kärlek ringt i mitt huvud. Jag bedömer att den drömmen har slagit in. Nu är det kanske dags att stampa på alla de A-brunnar jag med hjärtat i halsen har undvikit i så många år. AVBRUTEN KÄRLEK. Men vågar jag utmana ödet, kanske förlorar jag en framtida kärlek om jag stampar för hårt. Hm.... Vidskeplig och barnslig men totalt ärligt.
Jag har alltid drömt om att kunna segla och ha en egen båt. Jag har till och med kollat upp en stor skepparexamen man kan ta i Kalmar.
Då kommer vi till platser att bo på. Jag har en underlig förkärlek till Kalmar, Umeå och Malmö.
Jag har varit i Malmö. Vet ej varför de andra platserna. Men jag vet att när jag drömmer om att flytta så är det alltid till ett ställe där jag inte känner någon. Jag vill inte känna någon. Det är då man kan utvecklas. Tror jag i alla fall.
Jag har alltid drömt om en stuga i alperna. Och en vid havet.
Jag har drömt om att bli bäst i slalom, ju-jutsu, bänkpress, fotboll, hockey, triathlon, simning, boxning, ja all kampsport. Och säkert varenda sport jag någonsin prövat på... Det jobbiga är ju att jag alltid måste vara/bli bäst och STARKAST. (Jag har en konstig fetish för styrka) Annars kan jag lika gärna lägga ned. Fast slalom är nog den stora vinnaren i sportdrömmarna.
Jag har drömt om att bli professor, statsminister och sopgubbe. Jag har i många år drömt om att arbeta med ungdomar som hamnat snett på olika vis. Men jag har alltid känt att något måste rättas till hos mig själv först, innan jag kan hjälpa andra. Jag har drömt att bli skidlärare, personlig tränare, vakt och ja just ja, ville jag inte bli polis när jag var liten? Hm.... jag tror det.
Jag har drömt och satt igång olika projekt som temafester, träningsprogram och hur man underhåller sig i en liten by. Det finns på papper i alla fall...
Jag drömmer om att leka mer, utforska världen. Utmana mig själv. Bungiejump, fallskärmshopp, dyka med hajar (fy satan för hajar), farliga pister, segla i full storm när jag seglar jorden runt, resa själv (jag skulle aldrig kunna resa med någon och någon vill nog inte resa med mig), överleva på en öde ö, ja vad som helst! Jag tackar inte nej till en utmaning.
Jag drömmer om alla konserter jag vill gå på, festivaler och ännu fler rockställen. Jag har drömt om att bli en Rockstjärna!
Jag har alltid drömt om att studera på universitetet. Jag lider av min stora okunskap, det finns så mycket att lära att jag nästan faller ihop av utmattning för jag kommer aldrig hinna lära mig.
Drömmar om att utvecklas, att lära sig, att bli bäst tillsammans med en stor portion rädsla för att misslyckas. Men jag måste nog tillägga att jag aldrig drömt om att bli rik. Visst har tanken slagit mig i dystra stunder och visst kan det behövas stålar till mina drömmar men pengarna har aldrig varit viktiga. Och kanske har jag glömt en del, kanske är det undermedvetet men just nu är detta ärliga drömmar jag haft och som jag lyckades skrapa fram under hjärnbarken. Nu får vi se om det händer något i min hjärna.
Jo, en sak har faktiskt hänt redan. Jag har möte med banken imorgon för att få hjälp med min miserabla ekonomi. Eller kanske inte just ekonomin utan hur jag ska lyckas tänka om och lyckas med den istället. Och imorgon är det dessutom dags att säga adjö till mina små underbara änglar med lite glass. (som jag är emot, men jag har inte råd att vara nyttig till 18 barn just nu) Och sen är det combat på kvällen och jag SKA fanimej ta alla armhävningarna ordentligt, inte på tå, det dröjer nog men ordentliga riktiga armhävningar på knä! Hur riktiga dom nu är.....
Jag har dock ett problem. Eller inte ett kanske. Min kropp. Den är helt ur spel och har varit det ett tag. Jag har fortfarande frossa dygnet runt, trots att jag sitter i ett varmt bad eller tränar. Tillsammans med frossan kan jag svettas ned en tröja så att den blir ordentligt fuktig. Jag har fortfarande yrsel/svimningsattacker när jag anstränger mig det minsta. Jag sover mindre och mindre. Är nere på tvåtimmarsnätter nu igen. Trots en hel del lugnande och min Seroquel. Jag kan inte ta sömntabletter som hjälper som högst en timme för då blir det totalt omöjligt att träna dagen efter. Om jag tar stesolid eller sobril när jag ska ut bland folk klarar jag mig från svettningarna och frossan. Men det räcker inte med ett litet piller...
Och så är det några saker till. Men det får vara så länge, jag ignorerar och hoppas på att allt går över snart. Det måste gå över. Om jag anstränger mig mer så är jag helt övertygad om att det gör det.
Jag kan inte låta bli att tänka på Honom. Hur Han missar mitt återtåg till livet. Hur jag önskar att Han skulle se mig nu istället. Jag har lite Go, lite drivkraft. Jag vill berätta för Honom om allt, jag vill få Hans glädje och stolthet, jag vill att Han ska gå bredvid mig och att vi tillsammans ska lösa problemen som kommer i vår väg. Attans, nu babblar jag iväg om Honom igen, jag tyckte jag hade lyckats så bra. Det är bara att glömma nu pinglan, det är över. Ö V E R.
Gå vidare och bli lycklig på egen hand och vem vet, kanske finns det en riktig MAN därute som min kropp upptäcker kärleken i igen. Nej, jag skippar A-brunnarna, det är för riskabelt...!
Jag saknar Honom. Så att det värker. Det var egentligen ingenting men ändå så mycket. För mig var det ett uppvaknande. Jag lärde mig att älska. Och att bli älskad.
Något som ofta avbryter mina tankar är våra intima stunder. Med Honom var det annorlunda. Jag var ren. Pånyttfödd. Rädd, osäker och stark på samma gång. Jag var känslosam. Närvarande. Och jag älskade. Som jag aldrig gjort tidigare.
Jag trodde verkligen jag hade älskat förr. Jag minns min mamma sa i mina "vilda" tonår något i stil med att jag inte visste hur det var, hur fint det var att älska med någon. Jag blev sur. Nu, 10 år senare, vet jag vad hon menade.
Och att inte längre få utveckla det, upptäcka tillsammans, känns så hemskt. För jag var novisen, rädd för vad som hände och vad jag kände men ändå förlorad i kärleken och hur en speciell mans hud kändes mot min. Det var oupptäckt mark för mig och jag fick bara se början av skogen.
När dessa tankar tar över mitt huvud så åtföljs de genast av svartsjukans - ilskans, nu älskar Han med henne...Jag hatar dem. Hatar hatar hatar. Jag borde kanske bara vara tacksam för de stunder vi haft.Men jag vill ha mer. Min kropp vill ha mer. Men det är över nu.
Jag fick smaka på frukten sen blev den förbjuden.
